Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marionetterna i »Spelhuset». Av Helmer Lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helmer Lång
lade. Deras illusion är att de kan sluta när
de vill: marionettens illusion. »Den gamla
damen» i spelsalen inser att hon är bedragen
av »lyckans gudinna»: »Den slinkan känner
jag. Hon har ryckt tänderna ur min käft
och håret från min hjässa.» Ändå hålles
hon kvar i trollkretsen.
Direktören har två redskap till sin hjälp,
Vännen och Olga. Det är endast han (och
hans funktionärer) samt Vännen och Olga,
som går in och ut på främre planet. Dessa
är makternas representanter (makterna i
pjäsen = »reglementet»), marionetter på
annat plan. I bakre planet rör sig alla de
bundna, dyker upp i ljuset vid spelbordet,
försvinner åter bland hopen av spelare i
mörkret omkring.
Livet för spelhusets människor står stilla.
Pjäsen börjar och slutar på samma sätt,
marionetterna har inte förändrats, livet inte.
Direktören står vid pjäsens slut på samma
plats som i början, överblickande. Samma
kort dras som i pjäsens början, samma
replik slutar och börjar dramat: »Ruter ess —■
vinner.» Därmed har pjäsen slutit sig om
sig själv. Förmodligen har Bergman varit
medveten om betydelsen av ruter ess i
spådomskonsten. Det betyder där affärer. Som
symbolisk bör j an och avslutning på spelhuset
ger det karaktären av spelhusets liv: jäkten
efter penninglycka. Det ovanliga som
förekommit mellan upprepningsreplikerna är
parenteser. Man påminnes om en
strind-bergsk sats i Brända tomten: »Huru livet
än gestaltade sig så fann jag alltid ett
sammanhang och ett upprepande», säger
Främlingen. Sammanhanget och upprepningen i
Spelhuset är det evigt oföränderliga i
dyrkan av Lyckans falska gudinna.
Man kan beteckna detta som »fatalism»
och har gjort så. Denna livsinställning är
också ett typiskt drag i Bergmans
produktion, deklarerad av honom själv på tal om
hans marionettvärld3: »Vi ä kort i den
3 Lindberg, a. a. s. 25.
Eviges patiencelek. Spader kung förblir
spader kung med sin dystert majestätiska blick
och sin air av att han vet vad han vill. . .
Vi är gengångares gengångare och dramat
om oss människor måste bli en komedi om
spöken — om man nämligen råkar se det
hela på tillräckligt avstånd.»
Likväl är detta inte allt vad Bergman
velat säga. Liksom Lagerkvist har han sökt
efter meningen med livet, detta är en av
de trådar som genomlöper hela hans
produktion. »Man måste ju leva», heter det i
En döds memoarer. På samma sätt kan i
Lagerkvists Det eviga leendet Gud (en
gammal man som evigt evigt sågar ved, liksom
vi människor utan att fråga måste såga vår
planka, vårt liv, vår evighet) på frågan om
meningen med livet endast ge svaret: »Jag
har bara menat att ni aldrig skulle behöva
nöja er med intet».
Den förlorade sträng, som flickan i
Himlens hemlighet hos Lagerkvist förgäves
söker, finner Lagerkvist till slut. Det är
kärleken, den enda frälsande makten i tillvaron,
»vårt enda hem». Samma längtan kommer
fram hos Bergman. Redan i »Hans nåds
testamente» (1910) var Jakob och Blenda
de enda verkliga människorna i en värld av
krumelurer.
I Spelhuset inkommer genom främre
planet Karin och Gunnar. Dessa båda är inte
skapade till marionetter. De är verkliga
människor mitt i marionettvärlden. Därför
har de namn. Gunnar som vill pröva lyckan
i det falska spelet kan inte vinna. För
honom finns bara en väg ut, bakvägen, de
misslyckades väg. Denna bakväg är egentligen
dödens port. Men även den besegras av
kärleken. Karin, oskuldens uppenbarelse,
träder in i spelhuset. Direktören, som haft
Olga till lockbete och Vännen till
tricks-makare att dölja falskspelet, försöker ta
oskulden i sin tjänst. Men han misslyckas:
hon var för ren. Hon visar sig vara en
Sol-veig-gestalt, som inte smittas av spelhusets
feber. När därför Gunnar återvänder,
gam
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
