Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marionetterna i »Spelhuset». Av Helmer Lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helmer Lång
Det är kärlekens död som utplånar viljan.
Världen i spelhuset är således inte den enda.
Utanför den finns det fria människor,
människor med lycka. Eller borde finnas. Det
är den förvissningen, den längtan, som
givit Gunnar och Karin i dramat så vackra
drag.
Vännen i dramat motsvarar fullständigt
Jan Arnberg i En döds memoarer, därmed
blir även han ett alter ego för Hjalmar
Bergman. Ett karakteristicum av största
intresse tydliggör detta ytterligare. Ett
typiskt drag för Bergman är som bekant
den oförklarliga skräcken. Den har fått sitt
mest bekanta uttryck i Clownen Jac, clown
Skräck som han också kallas, den gestalt i
Bergmans böcker som ger mest av honom
själv. Det är väl knappast heller en
tillfällighet att Clownen JAC endast medelst ett
enkelt tvärstreck kan förvandlas till JAG! I
den dramatiska formen har Bergman gett en
förklaring till skräcken, genom Vännen.
Denne berättar ett barndomsminne om en
violett sammetsblus, som han fått av sin
mamma och som i hans ögon var något
ovanligt vackert. Men han blir utskrattad
på ett barnkalas: »— min ultravioletta tog
aldrig slut. Den växte fast som en
Nessus-skjorta och svider alldeles förbannat, när
jag skall träda — inför offentligheten.»
Rädslan för offentligheten är väl också
en av de viktigaste orsakerna till den
berg-manska skräcken och isoleringen, antingen
detaljen i dramat är självbiografisk eller ej.
Bergmans fetma under barnaåren väckte
stor uppmärksamhet, kanske också glåpord
— minnen från barndomen, som blev ett
oläkligt trauma i hans känsliga själ. Den
violetta sammetsskj ortan kan vara en
omklädnad för detta trauma. Möjligen har
också hans ofta originella klädedräkt blivit
utskrattad. Hans intresse för kläder
deklareras i En döds memoarer, där Jans
finkläder är röd sammetsblus och
sammetsbyxor. Från skolan beskrives han som ägare
av »ett stort huvud och en försvarlig
kropps
hydda, inrymd i körsbärsröW«
sjömans-sawwrfskläder».5
Vännens och Olgas kärlek hade lidit
skeppsbrott och krossats mot spelhusets
guldklippor. Det är troligt att Bergman
någon gång i sin ungdom haft en upplevelse
av liknande slag. I Solivro var desillusionen
just att kärleken svek. Sviken kärlek är
huvudmotivet också i Sagan från 1919. Den
frödingska livsupplevelsen om »drömmen
som aldrig besannats» är också Bergmans.
Drömmen har fått ett skirare, skönare
skimmer än verkligheten kunnat ge, just därför
att den endast blivit dröm. Hos Bergman
fick den dramatiskt liv i det nordiskt
blonda kärleksparet Karin och Gunnar.
Emellertid tycks inte kärleken vara den
enda vägen ut ur spelhuset. Bland
marionetterna borde inte finnas en fri vilja. Ändå
finns det en person i spelsalen som i det
längsta vägrar att delta i spelet. Det är
Järnvägskungen. Olga, Direktörens redskap,
skickas ut för att locka honom. Men han
undgår vad Olga och Vännen tror vara hans
»öde», d. v. s. marionetternas öde. Ty han
är ingen marionett. Han deltar en stund i
spelet, när Karin inträtt i spelhuset för att
söka sin förlorade älskade. Men då är det
av osjälviska skäl, för att hjälpa henne. Han
visar sig tvärtom ha genomskådat
Direktörens diaboliska karaktär. »Jag tar inte
vinkar av fan själv», säger han och går med
sin vilja in för att avslöja spelets
falskhet. Han är inte fången av den falska
vilja att vinna, som Direktören inger
människorna. Försöket att avslöja misslyckas
visserligen. Ty spelhuset, det evigt
oföränderliga, måste äga bestånd. Men
Järnvägskungen är fri. Hur vid verkningskrets
denna fria vilja har, är emellertid vanskligt
att avgöra. I En döds memoarer talar Jan
Arnbergs fader, som har viss
karaktärslik-het med Järnvägskungen, bl. a.
ridderligheten, om människoviljans behov av ett
5 Se R. G:son Berg, Hjalmar Bergman (1935),
Verdandis småskrifter nr 374, s. 324.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
