Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marionetterna i »Spelhuset». Av Helmer Lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marionetterna i »S p e l h u s e t»
mål, men »ett mål, som vi själva valt och
bestämt.» Och en fatalist i romanen säger
om samme man, att han »hade sitt måste,
det är obestridligt . . . Men det fanns ett
sken av frivillighet i hans tvång». Det
»måste» som var Johan Arnbergs självvalda,
»fria» mål, var arbetet på en uppgift.
Järnvägskungen är också den ende i pjäsen som
kan tänkas representera arbetet.
Visserligen kan det synas egendomligt, att en
järnvägskung och penningmagnat fått stå i
motsats till spelhusets penningjäkt — men
arbetsmannens närvaro i Spelhuset måste ju
också motiveras, det gick ju inte rätt bra
att sätta dit en rälsnitare i Järnvägskungens
ställe! I varje fall representerar
Järnvägskungen mannen med en fri, handlande vilja.
Kanske skall detta tolka den känsla av
befrielse, som arbetet innebar för Bergman
själv, frihet från tvånget i umgänget med
människor.
Det finns ännu två personer, som i pjäsen
intar en egendomlig mellanställning. Det är
Vännen och Olga. Det är svårt att förstå,
varför Bergman givit Olga ett verkligt
namn, om han inte menat något särskilt
med det. Alla de övriga marionetterna har
intet, därför att de inte är verkliga
människor. Det kan inte heller vara av
fantasibrist — något otänkbart i samband med
Bergman — som hon fått umbära
typbeteckning. »Väninnan» skulle ha angett
både hennes förhållande till Direktören och
Vännen. Alltså måste det vara så, att något
inom henne gör henne i någon mån fri. Det
finns endast en egenskap hos henne, som
skulle kunna förklara denna frihet. Det är
»ett högt, klingande, friskt skratt». Vännen
frågar henne: »Var har du det där skrattet
förvarat? Det ljöd så vackert, och så
barnsligt». Olga svarar: »Jag gömmer det i min
dockbyrå. Och tar en klunk, då jag ä riktigt
törstig. Men snart ä det slut —».
»Snart ä det slut —». Då är Olga inte
heller längre mer än en marionett, så måste
vara meningen. Till dess har hon behållit en
levande, frisk kärna av människa inom sig,
dockbyråns och det barnsliga skrattets
vederkvickelse. Och om hon likväl skulle
behålla skrattets klang sedan den inre kärnan
förbrukats, då blir hon endast ett spöke, en
gengångare, en marionett som de andra. Till
detta förvandlas hon också inför våra ögon i
dramat. Ty ett dockskåpsskratt passar inte
på de ställen där det klingar i skådespelet.
Framför allt inte i slutscenen, efter Vännens
död.
Utom den klart omstrålade kärleken och
den antydda starka viljan finns det ännu
en väg ut ur spelhusets inferno. Det är den
död som människan själv väljer sig. Det är
en bergmansk grundtanke, som
framkommer i ett flertal noveller, t. ex. »Herr
Mar-kurells död», att människan dör, när hon
själv beslutat det. Direkt har Bergman
uttryckt tanken i ett brev till Hans Larsson
den 2 februari 1922: »Ingen människa dör,
förrän hon själv beslutat dö».
Jan Arnberg i En döds memoarer hatar
Mikael och vill hämnas på honom. Han
befrias från dådet, genom att en annan
förekommer honom. Vännen har försökt skjuta
Direktören men misslyckats. Detta hat
har bundit kraften i dem. Först när hatet
försvunnit, kan de befrias från skendöden
genom den verkliga Döden. Vännen inser
till slut omöjligheten att göra något åt det
ondas princip i spelsalen, han lossar i stället
det dödande skottet mot sig själv, sedan
han först deklarerat:
»Mästare, jag har suttit vid dina fötter. Tålig,
uthållig, djärv. Ty i mörket blir råttan ett lejon.
Så finns för oss alla en stund på dygnet som
är vår stund. En sekund i livet, då livets hela
skuld skall gäldas. En dröm i den långa
drömmen, då vi drömma oss vakna. —• Mästare, jag
har suttit vid dina fötter, jag är vis av din
visdom, lömsk av din lömskhet, feg av din
feghet, oskyldig av din oskuld, skyldig till din
skuld. Och evig, evig av din evighet.»
Denna vännens sortireplik är en av de
mest svårtydda i pjäsen. Direktören är
otvivelaktigt ondskans och falskhetens
prin
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
