Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marionetterna i »Spelhuset». Av Helmer Lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helmer Lång
cip i dramat, denna karaktär understrykes
av ett kattlikt uppträdande med
igenkän-ningsljudet »mjau». Från detta onda (Märk
delaktigheten av Direktörens
lockelseprinciper i första delen av repliken: tålighet,
uthållighet, djärvhet!) lösgör sig Vännen
genom döden, den »sekund i livet, då livets
hela skuld skall gäldas». Senare delen av
hans tal till »mästaren» (detta ord är
ironiskt) tycks däremot tala för en ondskans
predestination: det onda i ens jag lever kvar
efter döden, evigt av evighet.
En förklaring kan tänkas, som löser denna
motsats. Spelhusets sal är ju en ond dröm.
Marionetterna är spöken. Det framgår också
av att salen symboliskt har speglar till
väggar. Däri speglar människorna sina egna
egoistiska vrångbilder. Spelsalens mästare
är Direktören. Han är en djävulssymbol.
Men djävulens verksamhet går enligt
novellen Hannes och knektarna i Labyrinten
»just ut därpå att så förblanda det goda och
det onda inom människan, att hon icke
längre särkänner sitt ursprungliga,
gudomliga jag från den av satan tillskapade
skenbilden». Det är möjligt att detta är meningen
med motsättningen mellan de två lederna i
Vännens slutord i Spelhuset. Det är möjligt
att det också är en brasklapp, som skall
meddela, att författaren inte är viss på
lösningen av skuldfrågan och
predestinations-problemet. Överhuvud måste givetvis en
symboltolkning, sådan som den här prövats,
alltid bli oviss i detaljer. Emellertid kan
man kanske av en dragning mot en viss
symbol sluta sig till en disposition för den
åskådning, som symbolen kan antas
representera.
Men hur kan man då vara säker på att
Spelhuset är ett expressionistiskt drama,
d. v. s. ett symboliskt? Scenbilden i
Spelhuset är ytterligt förenklad, men ej
expressionistisk som hos Lagerkvist (även om
denne nog verkat inspirerande på Bergman
vid slopandet av onödig rekvisita)6. Inte
heller skiftar den som hos Strindberg efter
drömmens stämningsomslag. Men tvekan
kan likväl inte råda om pjäsens karaktär.
Tidens begrepp är nämligen där upphävt.
Sedan Gunnar gått ut ur spelsalen, genom
dödens port, återkommer han nämligen,
när tiden är mogen, för att tillsammans
med Karin lämna marionettvärlden. Men
då är Gunnar »klädd som tiggare, böjd,
åldrad, sliten —». I realiteten skulle
all handling i dramat utspelas samma
kväll.
Föreställningen att spelhusets värld
endast är en ond dröm uttryckes också av den
person i dramat, som står Bergman
närmast. Vännen säger:
»Allting blir narraktigt fult i drömmen» och
»När en ond dröm nått sin kulmen — brukar
drömmaren vakna.»
När avgörandets stund, döden, kommer för
honom kallar han den »en dröm i den långa
drömmen, då vi drömma oss vakna.» Det är
som Strindberg i Ett drömspel:
»Världen, livet och människorna är
sålunda endast ett fantom, ett sken, en
drömbild ...» Döden är befriaren.
6 Om Bergmans åsikter i denna fråga, se
hans artikel i Bonniers Månadshäften årg. 14
(1920) nr 2, s. 62—66.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
