Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturhistoriker vid Skiljevägen. Av Bengt Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteraturhistoriker vid Skiljevägen
lärdomshuset är ofta till förfång både för
dem som tar det och för forskningen) utan
vill ta vara på det stimulerande och
disciplinerande i den akademiska
undervisningen, tycks det finnas bara två
möjligheter: att glömma det han har sett och
tassa vidare i traditionen eller att försöka
bidra till en förnyelse. Fru Dygd och Fru
Lusta drar åt var sitt håll och det är
dessutom inte alltid lätt att avgöra vem som
är vem.
IV.
Vad man efter en relativt ytlig
genomgång av vissa av »den nya kritikens»
resultat skulle önska att svensk
litteraturhistorisk forskning kunde tillgodogöra sig
av det stora anglosaxiska materialet, vore
framförallt intresset för och insikten i dikten
som dikt; det stränga fasthållandet vid
strukturerna (för att nu begagna en
karakteristisk benämning på diktverken sedda
som konstnärliga helheter); kravet att
kunna fota alla påståenden om verkets
struktur i verket.
För de nya kritikerna står nämligen
diktverket i centrum som verbalstruktur,
ordstruktur, och de arbetar från olika sidor
för att nå fram till största möjliga kunskap
om strukturerna. På basis av det faktiska
analysarbetet har utvecklats en omfattande
teoretisk diskussion. Örjan Lindbergers
tidigare omnämnda artiklar har pekat på
vissa huvudpunkter i denna. Det följande
kommer att koncentreras på
arbetsmetodiken.
Den överväldigande delen av studiet i
England och Amerika har ägnats poesien —
en nyutkommen översikt av den nya
kritikens verksamhet förtecknar hela 150 sidor
rubriker på »poetry explication». Först på
senare år har en omsvängning börjat ske
mot prosaanalysen. Allen Tate kom för ett
halvt år sedan med en kommenterad
novellantologi, »The House of Fiction», —- den
kommenterade antologien är en mycket
typisk produkt — och nyligen har prof.
Fred B. Millet givit ut en liten handbok,
»Reading Fiction — a Method of Analysis
with Selections for Study», som röjer
avsevärd påverkan av den nya kritiken. Av
stort intresse är John Crowe Ransoms och
R. P. Blackmurs diskussioner av
prosastudiets möjligheter i ett par av de senaste
numren av Kenyon Review och Hudson
Review. Vi torde ha god anledning att i
fortsättningen hålla uppmärksamheten
riktad mot denna nya prosakritik. Den är
ofullkomlig men ändå långt före det mesta
som har skrivits på andra håll.
För poesianalysens del har vi däremot
ett mycket fint material att ta del av.
George Arms’ och Joseph M. Kuntz’
»Poetry Explication» (1950) antyder några
huvudlinjer i den renodlade
strukturanalysen, som den har bedrivits de senaste 25
åren. Den nya kritiken har enligt dem
hittills arbetat på grundval av fyra hypoteser:
varje diktverk är en unik företeelse; verket
bör så vitt möjligt isoleras från alla
biografiska hänsyn; verket lösgöres från
historiska hänsyn (detta tillämpas aldrig strängt:
man skiljer på verkets »då-effekt» och dess
»nu-effekt»); enheten är grun dväsen tlig i
all konst. Vidare pekar de på fyra
huvudresultat av den hittillsvarande kritiska
verksamheten: man har kommit att
understryka diktverkens komplexitet;
bildspråkets betydelse; den centrala idén i varje
diktverk och vad man kallar
»countersug-gestion» (ironi och mångtydighet,
»ambi-guity»).
Dessa åtta punkter ger väsentliga drag
i analysen, men gör den mycket mindre
beroende av den genetiska forskningen än
den i realiteten är (lärjungarna verkar bra
mycket mer renläriga än mästarna)
samtidigt som punkterna innebär en avsevärd
förenkling av hypoteser och resultat. Man
anar knappast bakom dem den rika
kritiska mångfalden, uppslagsrikedomen och
kunnigheten. Där är Cleanth Brooks som
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
