Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturhistoriker vid Skiljevägen. Av Bengt Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt N er m an
tror sig ha funnit paradoxen på botten av
all stor dikt; Kenneth Burke, som ser
litteraturen som symbolhandling,
ersättning för och parallell till verklighetens
handlingar; Allen Tate som via »den
dramatiskt aktiva detaljen», som ger »det direkta
intrycket av liv» och som kan lyfta
diktverket till symbolplanet, går till
diktverkets objektiva existens som »sig själv
innehållande verklighet»; Blackmur som
söker sig in i den dramatiska formen och
in i språket som medium o. s. v. för att nu
bara antyda en linje hos några av de
främsta.
Grunduppgiften för de nya kritikerna är,
som redan har påpekats, att genomlysa
diktverkens struktur. Vi skall stanna ett
ögonblick inför några exempel på analys,
nämligen av Keats’ »Ode on a Grecian Urn»
— den med de bekanta raderna »Beauty is
truth, truth beauty».1 Arms och Kuntz
förtecknar 2i »close readings» av odet, bland
dem en av Kenneth Burke (A Grammar of
Motives, 1945), en av Cleanth Brooks (The
Well Wrought Urn, 1947) och en av Allen
Tate (On the Limits of Poetry, 1948). Man
skulle kunna säga att det ligger i sakens
natur att det är svårt att referera dessa
diktanalyser. De följer noga diktens egen
utveckling, är till för att tolka, förklara,
göra tillgängligt. Ett referat kommer att
av nödtvång betona tankestrukturen bakom
analyserna, mindre själva diktgenomgången.
Brooks’ essay, som är den först skrivna,
utgår från den ovan citerade raden, som
med sitt direkta påstående tycks vilja bryta
sig ut ur dikten, och konstaterar att man
endast genom att läsa raden i sitt
sammanhang kan nå en uppfattning om vad den
innebär. Brooks försöker sedan påvisa dels
att raden med dramatisk nödvändighet
växer ur dikten, dels att dikten kastar ljus
över »relationen mellan skönheten
(godheten, fullkomligheten) i en dikt och
san
1 Uppslaget har givits av prof. Richard W. B.
Lewis, The Salzburg Seminar in American Studies.
ningen eller felaktigheten i det den synes
hävda». Arbetsmetoden är typisk: det är
i dikten som svaren står att finna och vägen
till dem är att läsa dikten. Läsaren måste
helt göra sig av med eventuella förutfattade
meningar, »inte bli förvånad om ’en ren
utsmyckning’ visar sig vara meningsfylld
symbolik — eller om ironi utvecklas där
han har lärt sig att vänta bara
sinnes-retande bilder». Dikten granskas sedan
strof för strof, — ett mästerligt logiskt
klarläggande, en diskussion med verkets
egna termer och hela tiden fotad på citat
ur dikten. Den som inbillar sig att en
strukturanalys måste vara något tråkigt,
blir för övrigt snabbt övertygad om
motsatsen.
Kenneth Burke är tämligen ensam bland
de nya kritikerna om att betrakta litteratur
»som» något, nämligen som
symbolhandling. Tyvärr är det i regel så gott som
lönlöst att försöka resumera innehållet i en
Burke-essay. Han använder sig exempelvis
alltid av en originell och komplicerad
terminologi, som först måste klarläggas: i
»Symbolic Action in a Poem by Keats» av
pentaden act — scene — agent — agency
— purpose.
Det i detta sammanhang viktiga är
arbetssättet: »Vår primära uppgift är att
följa de omvandlingar som äger rum i själva
dikten» säger Burke och hans analys följer
också dikten strof för strof, rad för rad.
Det är karakteristiskt att han börjar
analysera dikten som vore den anonym och
ändå från denna till synes begränsade
utgångspunkt kan ge diktens hela ränning.
Burke har emellertid ett intresse utöver
strukturanalysen, ett intresse för relationen
diktare — dikt, och han fortsätter: »Men
för att förstå dess fulla natur som
symbolhandling (kurs, här) bör vi använda allt
tillgängligt kunskapsmaterial», vilket Burke
också i fortsättningen försöker. Han pekar
på vår kunskap om diktens plats som
gestaltning på en speciell »kulturscen», på
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
