Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den unge Fredrik Ström och Ellen Key. Av Ulf Wittrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ringe Fredrik Ström och Ellen Key
Av Ulf W ittr o ck
-IL REDRIK STRÖM har ju själv i en
stor memoarvolym från 1940 givit en bred
och livfull skildring av sin ungdoms strider.
Han berättar i denna bok bl. a. åtskilligt
om sina relationer till Ellen Key. Man kan
emellertid särskilt vad åren närmast efter
sekelskiftet beträffar komplettera och
belysa hans framställning därav med ett
centralt material, som Fredrik Ström själv
inte hade tillgång till, då han på gamla dar
skrev sina memoarer. Det är hans egna
brev till Ellen Key (Kungl. Bibi.). Dessa
brev ger inte bara en god föreställning om
den unge Fredrik Ström, de åskådliggör också
utmärkt den roll Ellen Key spelade som de
unga författarnas beskyddare och biktmoder.
Den 28 januari 1902 mottog Ellen Key
ett brev från den 21-årige
halmstadyng-lingen Fredrik Ström. »Högtärade
skrift-ställarinna! Ehuru okänd, vågar jag dock i
förlitande på den sympati Ni sagt Eder
hysa för ungdomen, besvära Eder» — så
började brevet. Den unge mannen sände
Ellen Key några dikter till bedömande.
»Mina diktförsök äro stundens barn, icke
utmejslade eller bearbetade, utan sådana de
i hänförelsens timma sprungo ur pennan.»
De var räddade eller snarare glömda vid
brasan. Ström konstaterade att enligt vad
ryktet uppgav hann Ellen Key av sina
mottagna brev bara besvara ett på fyra.
Han anropade därför ödet att vara honom
huld. Svaret dröjde heller inte länge. Ellen
Key frågade honom visserligen först ironiskt
om han trodde att hon var till för att läsa
unga människors manuskript, men sen
tog hon itu med kritiken. Det blev stora
formella svagheter hon framhöll. Ström
erkände strax i sitt varma tackbrev att
grovyxan behövdes vad det verstekniska
angick. Men »mogna» — han erkände sig
vara förfärligt rädd för det ordet. Han ville
alltid förbli sådan han nu var, »alltid
älska, hvad jag nu älskar och hata det
jag nu hatar». Han ville inte schackra bort
sin radikalism. Men han förstod ju att
Ellen Key alls inte menat på det viset.
Det blåste radikala vindar i Halmstad.
Ellen Keys lärjunge och vän Viktor
Larsson satt som huvudredaktör för den
frisinnade Hallandsposten. Han var ett gissel
och en reformator, arbetarnas och
småborgarnas stridsman, erinrar Ström i sina
memoarer. I hans tidning gick Ström ett par
somrar som volontär och där befästes och
utvecklades trots vissa desillusioner
dennes demokratiska åskådning. Så på våren
1902 kom Ellen Key till Halmstad, höll
föredrag och åt middag hos Viktor Larsson.
Naturligtvis råkade hon då sin unge
korrespondent. Ström skriver efter
sammanträffandet: »Vet Ni hvad, fröken Key, så
länge jag icke sett Eder själf, så länge jag
blott kände Eder genom Edra skrifter, då
beundrade jag Eder för Er tankes djup och
Eder själs ädla nobelhet, för Eder rikedom
af idéer och Eder viljas fasthet, men nu
sedan jag sett Eder och lärt känna Eder
personligen, . . . beundrar jag Eder såsom
den sanna människan, den där besegrat allt
öfrigt, men låtit sig själf besegras af sitt
eget hjärta ...» Han vänder sig till henne
som till en vägviserska: skulle han lägga
sig vid akademien något år? Och i så fall
var, Stockholm eller Göteborg? Men han
måste få röra sig fritt och »stormande»,
han ville inte släppa sitt hopp på lycka och
tro och gudavälde i själen!
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
