Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den unge Fredrik Ström och Ellen Key. Av Ulf Wittrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulf W i tt r o c k
FHEN KEq
Ellen Key i Arbetarinstitutet.
Målning av Hanna Pauli 1903.
Ellen Key rådde Ström att fara till
Göteborg och gav honom rekommendationsbrev
till bl. a. sin vän sociologiprofessorn Gustaf
Steffen. Fredrik Ström, som tog Ellen Keys
råd ad notam, tillskrev henne på hösten på
nytt om sina dikter. Han hade under
sommaren arbetat mera på dem och trodde
att de hade tagit sig rätt bra formellt sett.
Men det revolutionära innehållet stod kvar,
framhöll han, fastän inte ens de
brand-rödaste tidningarna velat trycka dem. Inte
kunde han bryta klorna ur sina dikters
tassar eller tänderna ur deras gap! Inte
kunde han skriva krymplingsvers bara för
att sådan gick bra i marknaden!
Sålunda fick Ellen Key för andra gången
bedöma Ströms poetiska produktion. Hon
gick hårt fram igen, och den senare
förklarade sig efteråt (23 jan. 1903) halvt
förkrossad. »Inte för en nedgörande kritik,
ty det har jag både fått och gett förr, utan
för det att formen är hälften. Så att
ordet är halfva tanken. Se detta går jag
inte in på, fast Ellen Key sagt det. Inte,
inte, inte! Tanken är allt, allt, utom det
lilla, lilla som behöfs för att sätta tanken
på papperet.» Ellen Keys nya betonande
av det formellas väsentlighet upprörde
honom alltså mest. Annars visar brevet att
Ström strax funnit på tröstegrunder. Han
hade dels adderat alla Ellen Keys »bra»,
dels alla »banalt» och »rysligt», och funnit
att de förra övervägde. »Har Ni sett en
liten parfvel, då han får en marknadshäst
af mor? Jag var som den parfveln.» Men
Ström kände dock sin poetiska bana
avbruten. Han meddelade Ellen Key att han
för alltid skulle låsa in sin vers. I sina
memoarer berättar han hur han lade
diktsamlingen i ett kuvert i sin koffert med
påskriften »Här vilar en förolyckad poet».
Ström beslöt emellertid att söka
rehabilitera sig som prosaist. Vid sidan av
studierna, medarbetarskap i Ny Tid och
föredrag inför nykterhets- och fackföreningar
nedskrev han på nätterna snabbt en
berättelsesamling från sin barndomsbygd i
Breared. Ellen Key fick redan i april
1903 ta del därav i manuskript. Och denna
gång vart hon nöjd. »Er bok är mycket stark»,
menade hon. Selma Lagerlöf-beroendet till
trots var den avgjort personlig. Ström var,
betonade Ellen Key, vida mer prosadiktare
än poet. (Brevet finns avtryckt i faksimile
i Ströms memoarer.) Ström blev innerligt
glad över det oväntade berömmet. »Det
var precis som om där hade kommit ett
klart, starkt solsken in i själen. Riktig
sommarsol!» Nu skulle manuset putsas och sen
skickas till Bonnier eller till Ellen Key igen
— »för då vet jag att jag har ett sådant där
trollord som öppnar bärgväggar».
Säkert var det också Ellen Keys förtjänst
att Bonniers förlag strax antog boken, som
fick namnet Folket i Simlångsdalen. I
augusti jublar Ström över framgången, »åh!
— den ger styrka, stor, skön, härlig styrka».
»Jag vet», säger han entusiastiskt, »att Ni
nyligen gett en ung författare hälsans
skänk. Men nu har Ni gett mig lifvets —
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
