Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reflexioner efter en konstsäsong. Av Bo Lindwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Lennart Rodhe: Svartkrita.
inte ställt upp några problem, bara tagit
upp och på mer eller mindre smakfullt sätt
varierat några av de lösningar som
kon-kretisterna genom hårt tankearbete
kommit fram till. Dessa ointressanta eftersägare
har bland begåvade konstnärer utanför
konkretistlägret framkallat en stark
reaktion, ett behov av att i konsten åter föra
in den levande outtömliga verkligheten som
inspirationskälla.
Inte ens en av de allra radikalaste
kon-kretisterna har kunnat undgå att känna
lustförnimmelser vid den direkta kontakten
med naturen. Han har utan att för den
skull principiellt överge konkretismens
doktriner i alla fall vilat i verkligheten. Vi har
fått bevittna det i Galerie Blanche i vår,
där Lennart Rodhe, den intressantaste
representanten för konkretismens
genom-brottsgrupp, ställde ut teckningar från en
resa i Södern. Det var snabba intryck,
turistimpressioner på sätt och vis, men de var
strängt tuktade. Man anade också i dessa
tillfällighetsstudier resultatet av många
års arbete med de nonfigurativa
kompositionernas problem. Men man märkte också
att geometriseringen inte hos Rodhe som
hos epigonerna lett till sterilitet. De bästa
av dessa resestudier avslöjade i sin stränga
uppbyggnad en spontaneitet och en
livslust som av många uppfattades som en
signal till helomvändning. Man viskade om
att Rodhe övergett konkretismen och att
den stilen var död. Konstnären kände sig
till slut manad att själv deklarera att detta
sällsamma mellanspel inte alls innebar
någon åsiktsförändring bara en behövlig
vilopaus i det intellektuella arbetet.
Eftersom Rodhe onekligen är en fin begåvning
och hans konkretism dräktig med
fruktbara ideer finns det inte heller någon
anledning att önska honom bort från de
problemen.
Men ändå har denna turistutställning en
stor betydelse. Den visar med demonstrativ
tydlighet hur nyttigt det är för konstnärer,
även för dem som inte blivit övertygade
om konkretismens allena saliggörande
betydelse, att disciplinera sig i nonfigurativa
experiment, där inga verklighetselement
förvirrar intresset för den rena formen och
den stränga konstruktionen.
Detta är förvisso inte något modernt
hugskott. Vi kan nu klart se hur de största
konstnärerna i den klassiska traditionen
mellan 1400 och 1900 mer eller mindre
intuitivt motverkat alla illusionistiska
verk-lighetseffekter genom att bygga upp sina
kompositioner med hjälp av en sträng
yt-konstruktion. Det är denna känsla för
spänningen mellan ytkonstruktionen och den
perspektiviska djupkonstruktionen som
försvagades i så hög grad under 1800-talet
och som därför måste programmatiskt
renodlas av några av modernismens
konstriktningar. Konkretismen och dess närmaste
föregångare på 1920-talet har ställt upp
problemet naknast. De har försökt lösa
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
