Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reflexioner efter en konstsäsong. Av Bo Lindwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reflexioner efter en konstsäsong
svensk skulptur och som ofta uppträtt i
grupp med konkretisterna har velat frigöra
sig från den inspiration som verkligheten
obestridligen skänker honom. I vår har en
ny stor skulpturbegåvning definitivt slagit
igenom: Liss Eriksson, som i mycket visar
samma tendenser som den unga grupp av
målare som jag nyss omnämnde. Liss
Eriksson har en utomordentlig känsla för
material och form. Han är onekligen besatt
av verkligheten som ger honom möjlighet
att uttrycka sig på ett samtidigt
temperamentsfullt och strängt konstruktivt sätt.
Det sjuder av vitalitet i allt vad han gör,
men livslusten leder inte till anarki.
Liss Eriksson har påtvingat sig en sträng
självtukt. Nu är han herre över sin teknik
och han behärskar sitt register helt. Vid
sidan av Jones framstår han just nu som
den skulptör, vid vilken man har rätt att
fästa de största förhoppningarna. Och ändå
är inte återväxten dålig. Förra året såg vi
utmärkta saker av Martin Holmgren, i vår
har vi på olika utställningar sett fina
prov på Palle Pernevis och Åke Jönssons
skulpturer. Men Liss Eriksson är den ende
som vågat sig på att ha en egen
separatutställning (på Galerie Blanche).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
