Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgsteater. Av Kjell Hjern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Hjem
Sven M illiander som Karlin i »Det
lyser i kåken» av Björn-Erik Höijer.
spirerades av fruktan för att inte kunna fylla
salongerna under den vårmånad, med vilken
säsongen, i samband med att skådespelarna
engagerats med helårskontrakt mot tidigare
åtta månaders, har förlängts; också den
välvilligaste uttolkare måste emellertid reservera
sig mot tilltaget att kröna spelåret med en
så slät komedi, som denna gång var fallet.
Medan medelnivån på stora scenens
föreställningar ligger under de goda årens, har
den mindre scenens föreställningar som regel
varit av tillfredsställande kvalitet. På studion
har spelårets tre svenska pjäser uppförts:
Björn-Erik Höijers Det lyser i kåken!, Gustaf
Hellströms Ung man gör visit och
Strindbergs Oväder. Höijers pjäs, som teatern
kunde ge som urpremiär, hade den
intelligente och känslige Bengt Ekerot fått sig
anförtrodd att regissera och som ingen annan
lyckades han övertyga en om dramats
konstnärliga kvaliteter. Föreställningen var som
helhet ypperlig; vardagsrealismen inte för
ett ögonblick söcknig och särskilt en av
scenerna var oförglömlig: den, där
finngubben i stycket söker kontakt med hinsides
makter, för att avvärja den blödarsjuka
flickans död. Det var stör och gripande konst,
så som Sven Miliander, i en gestalt som stigen
ner ur en av Sallinens hihulitertavlor,
framställde den märklige gudsmannen. Utan att
kunna jämföras med Milianders spel, var
också Yngve Nordwalls framställning av lappen
Pirkko en skådespelarprestation utöver de
vanliga. Som jägmästaren gjorde Kolbjörn
Knudsen, vars tidigare ofta spända spelstil
numera synes ha övergått i ett mera nyanserat
och med mjukare övergångar arbetande
spelsätt, en betydelsefull insats, medan det nog
måste sägas att den publika framgång, som
den unga och talangfulla Ulla Jacobsson fick
som den blödarsjuka flickan i alltför hög grad
berodde på rollens egna möjligheter att fånga
åskådaren. En betydligt säkrare, men mindre
uppmärksammad prestation gjorde den
talangfulla aktrisen senare som Rebecka i Kaj
Munks Kärlek.
Strindbergs Oväder blev också en fin
föreställning i den realistiska och atmosfärfyllda
iscensättning, som Knut Ström gjort.
Gentemot dekoren kunde man visserligen rikta
invändningen, att skådespelarna sedda från
ena sidan av salongen blev omtrent sex
våningar långa mot bakgrunden av det falska
gatuperspektivet, vilket innebar en
stilbrytning, eftersom huset, som upptog större delen
av scenutrymmet, var realistiskt utformat i
varje detalj. Spelet var emellertid vad
huvudrollinnehavarna beträffar berömligt och
Kolbjörn Knudsens Herrn var en i all sin
återhållsamhet starkt lidelsefull strindbergsfigur,
som man skänkte sin beundran. Helt på nivå
med Knudsen var annars bara Martin Ericsson
som Konsuln, medan Arne Nyberg, trots ett
ambitiöst arbete inte kunde förta intrycket av
att vara för ung som konditor Stark. Det
märkliga stycket fyllde en som alltid med
glädje över sina strindbergska, oöverträff bart
levande replikskiften, en glädje regissör och
skådespelare uppenbart också förnummit.
Knut Ström visade fint sinne för
stämnings-svängningarna i pjäsen och man hade
exempelvis en osökt känsla av att naturens och
vädrets makter spelade med i det mänskliga
dramat. Föreställningen slöt effektfullt med
ett sammansatt leende, som Ström tvdligeu
fick korn på, då han satte upp Bengt
Anderbergs Förrädaren — till hälften uppsluppet
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
