Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgsteater. Av Kjell Hjern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteb or g ét eat er
Kolbjörn Knudsen som Herrn i Strindbergs »Oväder».
flinande, till hälften trött, behagligt trött och
resignerat. Framförandet hörde till årets
väsentligaste teaterupplevelse.
Hellströmpjäsen har teatern uteslutande
spelat vid söndagsmatinéer, där den blivit en
omtyckt familjeunderhållning;
överhuvudtaget har Torsslow gett betydligt fler
söndags-föreställningar än vad som har varit brukligt
i Göteborg, vilket inte minst med tanke på
förortspubliken säkerligen är välbetänkt.
Föreställningen, som regisserats av Josef
Halfen, hade, trots en något ojämn besättning,
som på en punkt till och med överskred
gränsen till buskteater, sina uppenbara kvaliteter.
Herman Ahlsell passade utmärkt i rollen som
den framåt unge författaren, även om man
kunde ha sina dubier om genialiteten hos hans
vers, och kommendörkaptenskan blev i Ebba
Ringdahls gestaltning en helt intagande liten
människa; hennes förtvivlan över sonens öde
var helt gripande och det snyftades med all
rätt i salongen; vad kan man mera begära av
en borgerlig komedi, som till på köpet
utspelas i sommarlig svensk miljö? Martin Ericsson
som kommendörkaptenen var också en
tillgång för stycket; denne stilsäkre och kunnige
komediaktör har blivit bättre utnyttjad än
på flera år och de enda av teaterns krafter,
som kan klaga över att ha fått gå sysslolösa
under spelåret är Elsa Widborg och John
Precht, vilka teaterledningen inte lyckats
placera annat än i obetydliga roller
Förutom Oväder har teaterns
klassikerföreställningar inte slagit riktigt väl ut.
Framförandet av Aristofanes Lysistrate blev en
helmiss i Josef Halfens påkostade
iscensättning. Hjalmar Gullbergs och Ivar Harries
bearbetning visade sig åtskilligt föråldrad och
de nyinlägg, som förekom, hade ytterligare
fört stycket bort från grundtexten och vad
som är kvickt och konstnärligt. Eva Stibergs
statuariska Lysistrate var grann att se på
(utom då hon spände halssenorna, så man fick
sendrag ute i salongen), men rådde inte med
att ge auktoritet åt den mäktiga
fredspredikan, som pjäsen utmynnar i. Bättre lyckades
det med framförandet av William Congreves
komedi Kärlekens maskerad, fastän de
uppsluppna upptågen nog var lite väl
tungrum-pade och den ordyviga dialogen vållade en
del av de unga skådespelarna med deras
bristfälliga diktion vissa svårigheter. För den, som
har sinne för den goda komedien, vilken man
alltför sällan ser spelad, var emellertid
föreställningen, som gavs i Stig Torsslows
iscensättning inte förgäves, och några enskilda
skådespelarinsatser förtjänar att nämnas.
Claes Thelanders feminiserade dandy var ett
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
