Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgsteater. Av Kjell Hjern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgsteater
Annika Tretow, Erland J osephson, Bengt Ekerot, Carl-Hugo Calander och
Claes Thel ander i »De rättrådiga» av Camus.
longen och föreställningen var, något som
sällan händer, friskare än då den spelades
första gången. Flera skådespelarprestationer
var av intresse. Erland Josephsons lyriske
at-tentator fann visserligen inte full täckning för
den naivitet han sökte uttryck för, men i
fängelsescenen grep hans intensiva ansikte; att denna
i sig själv tämligen odramatiska scen blev
föreställningens svagaste berodde förutom
på författaren på Nancy Dalundes oförmåga
att få någon hållning på storfurstinnan.
Annika Tretows revolutionär (som besvarar
sin älskares fråga, om hon skulle älska honom,
ifall han inte tillhörde partiet, med ett: jag
tror det) hade liksom Bengt Ekerots av bittra
fängelseminnen märkte terrorist intensitet
och trovärdighet; man kunde visserligen
till-lägga att den senares prestation hade
karaktären av en skiss för en mera betydande
skådespelarinsats än han själv riktigt mäktade,
men gestalten saknadr inte atmosfär.
Lyckosammare var emellertid
framförandet av Garcia Lorcapjäsen, som också blev
en stor publikframgång. Stycket är ett litet
mästerverk, ett graciöst och vemodsfyllt
skådespel om en ung kvinna, som blir
övergiven av sin fästman, vilken hon troget väntar
på i många år, innan hon inser, att han aldrig
skall komma åter. Pjäsen är ett rikt
samman
satt poem, i vilket det också är invävt soliga
stycken av ursprunglig folklig humor och
glädje över denna världens goda, men där
den tragiska epilogen på ett naturligt och
värdigt sätt avrundar händelseförloppen.
Föreställningen, som spelårets
framgångsrikaste regissör, Bengt Ekerot, iscensatt, var
inte pjäsen ovärdig och de invändningar, som
framförandet gav anledning till, rörde
uteslutande bagateller. Den skådespelarkonst,
som uppfyllde scenen var i snart sagt varje
roll något utöver det vanliga. Man
förundrades över den med finaste humor framställda
blomstervän, som Sven Miliander gestaltade
och över den innerliga varsamhet, med vilken
han, som tidigare inte varit främmande för
pompös deklamation, umgicks med poesin i
pjäsen. Och vilken glädje att följa samspelet
mellan honom och Maria Schildknecht som
hustrun; också hennes framställning en
prestation som fyllde en med en stilla hänförelse; en
rolltolkning, som var färdig i alla detaljer
redan på premiären och ägde samma förmåga
att engagera, när man än såg om
föreställningen och också om man på förhand visste hur den
med små medel verkande aktrisen i nästa
ögonblick skulle bete sig. Rollen var Maria
Schildknechts sista som fast anställd vid
Stadsteatern och skådespelerskan drar sig
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
