Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgsteater. Av Kjell Hjern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Hjem
avgörande. En allvarligare anmärkning är att
några av scenerna spelades utan den
nödvändiga parodiska accenten, men på det hela
taget var det stora arbete som lagts ner på
framförandet all beundran värt. Gerd
Hagman fick man återigen betrakta i Drömflickan
och denna gång — inledningsvis — till och
med i Evadräkt, om man bortser ifrån, och
det var tydligen meningen att man borde
göra, att hon var iklädd ett fikonalöv av den
sort som nakendansöser på våra breddgrader
använder. Drömflickan gav även i övrigt
Gerd Hagman en roll som hon var vuxen att
spela, en krävande uppgift, som hon fyllde
utmärkt, bortsett ifrån att det hade varit
önskvärt med lite mer gemyt. Som den unge
mannen, som vill bota flickan från hennes
dagdrömmar, hade Erland Josephson gjort en
ny Petrucchio, som överträffade den han
spelade i Argbiggan, i charm och trovärdighet.
En mera perifer roll gjorde Håkan Jahnberg
till en av höjdpunkterna i föreställningen; hans
stammande litteräre rådgivare, som haft den
goda smaken eller om man så vill osmaken
att refusera Borta med vinden, var otroligt
rolig.
Har också situationskomiken sitt pris, kan
det bli lite för mycket av det goda, när en
hel pjäs byggs upp på sådana effekter, vilket
är fallet med Eric Linklaters Kärlek i
Albanien. Föreställningen av den inte riktigt
fullfjädrade, men av komiska situationer väl
matade pjäsen gavs på studion i Ströms roade,
men knappast riktigt genomarbetade regi
och hade sitt huvudsakliga berättigande
genom att den tillät Kolbjörn Knudsen att göra
en utomordentligt festlig figur av den debile
amerikanske militärpolis, som tränger sig in
i en främmande våning i London och söker
sin dotters förförare, en författare och f. d.
partisan i det vilda Albanien. Bertil
Anderberg som spelade författaren, har kanske inte
riktigt det sinnelag, som skall till för
komedien, men tog ut de farsaktiga momenten med
all önskvärd pregnans, exempelvis då han
gav sitt magsår en ordentlig bläcka. Nancy
Dalunde drog därefter publikens blickar till
sig genom kraftprovet att bära ut författaren
(d. v. s. Anderberg). Riktigt nödvändig var
pjäsen knappast på studions för sina goda
program bekanta scen och ett stycke man
utan vidare kunde ha undvarat är Roger
MacDougalls Det gäller millionen, som
spelades på stora scenen. Att detta lustspel
enkom är skrivet med hänsyn till den
kom
mersiella engelska teaterns behov, gav den
sympatiske författaren, som övervar
premiären, besked om till dem, som eventuellt
inte hade listat ut det på egen hand; hemma i
London hade han sju pjäser, som var
avsevärt mycket bättre och som fått ligga
ospelade. I det här stycket tävlar en konstnär
och hans f. d. fru om ett arv på en million
dollars och konstnären vinner pengarna
genom att hans nuvarande fru inom en viss
tidsrymd nedkommer med ett barn. Denna
tävling saknade till en början varken
spänning eller roande moment, men blev
småningom både osmaklig och långtrådig, vilket
endast till dels berodde på att den drivne
farsregissören Torsten Hammarén inte
föreföll ha varit i bästa form. Håkan Jahnbergs
förutsättningar för genren räckte inte till
för att fylla ut en så omfångsrik farsroll som
det här var fråga om och Gerd Hagman som
hans f. d. fru var tålamodsprövande genom
sitt mekaniska spelsätt; vid attackerna mot
mannen smattrade replikerna som vore de
avskjutna av en kulspruta.
Från de latinska länderna har två av
studions pjäser hämtats: fransmannen Albert
Camus’ De rättrådiga och spanjoren Frederico
Garcia Lorcas Fröken Rosita eller
Blommornas språk. Föreställningen av det förra
stycket fick man lägga ner efter en kortare tid,
närmast beroende på den snäva presskritik
som kom själva pjäsen till del, och den andra
— ja, den blev spelårets största
teaterupplevelse, en av de föreställningar, som vinner
nya vänner för teaterns konst. Camus’ De
rättrådiga tilldrar sig i revolutionär rysk
miljö av år 1905 och utlägger, för att begagna
ett uttryck i göteborgspressen, en filosofi fcr
motståndsrörelsemän. Problemställningen är
klar, medan figurerna är tämligen tunna och
silhuettaktiga, vilket en jämförelse med den
samtidigt spelade (och långtifrån klara)
Munkpjäsen ytterligare framhävde. Bitvis
är dialogen dessutom högeligen retorisk, men
detta är å andra sidan inte alldeles
orealistiskt, eftersom det alltid verkar lätt
uppstyltat, då intellektuell ungdom ger uttryck
för trosvisshet. Den charm, som utgår
härifrån undgick kritiken, vars ointresse
emellertid ingalunda delades av regissör och
skådespelare, som väl förberett föreställningen och
med hängivelse utarbetat sina roller. Under
sista föreställningen, då jag såg om stycket,
hade man det stimulerande intrycket av att
skådespelarna kämpade för pjäsen mot sa-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
