Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Holger A hlenius
y ÅRSÄSONGENS spelöppning på
Dramaten var svensk. På lilla scenen framfördes
debutverket Dags att leva av journalisten
Nils Kjellström. Det visade sig vara ett
skådespel om fångnas frihet och frias
fångenskap, flyhänt tillsnitsat ur formell och teknisk
synvinkel, tillsatt med spännande
thrillerinslag men också späckat med litterära
reminiscenser från »Brand» och »Dödsdansen»,
sämre förebilder att förtiga. Mimi Pollak hade
i sin regi lyckats få fram ett slags andfådd
och flämtande intensitet, som långa stunder
kom oss att glömma styckets ihålighet.
Handlingen utspelas vid en fyr i yttersta
havsbandet, och Yngve Larson hade i sina
scenbilder utnyttjat den tacksamma miljöns
stämningssuggererande element: det
regelbundet knäppande blinkljuset, havsvindar,
motorbuller, böljeslag.
Fyrvaktaren, som i sitt självplågeri och
sin botgörariver blir hustyrann och
moralsadist, spelades med oförneklig auktoritet av
Hans Strååt, men figuren kunde väl i sista
hand inte räddas från träaktighet. Maj-Britt
Nilsson fick fram allt det innestängda,
desperata och revolterande hos den erotiskt
svält-födda hustrun Maria och fann vackra uttryck
för den nyväckta ömheten och sensualismen
i rymlingens blodvarma närhet men hade
också lagt sig till med en rad
teatraliskt-patetiska tonfall, som ljöd besvärande oäkta.
En mycket lycklig kväll hade Jarl Kulle som
den förrymde fången, en ung man av den sort
som råkar i konflikt med samhället på grund
av karaktärslöshet och svaghet. Redan hans
entré i dyblöta trasor och skakande av köld
och skräck var verkningsfull. Det hetsade och
hunsade med snabba glimtar av trots och
lömskhet låg sedan kvar på botten hos den
som tror sig på väg att finna fotfäste och en
provisorisk trygghet i livet men till sist åter
jagas ut i mörker och storm. Särskilt fint och
övertygande var Kulles spel då han inför
Maria försökte romantisera sina och sina förra
medfångars sexualfantasier, liksom han också
fann utmärkta uttryck för samvetsbesvären
Anders Henrikson som Smerdjakov
och Olof Widgren som Ivan i
»Bröderna Karamasov».
då hon tog hans ord för goda. Trots denna
högklassiga rolltolkning hörde föreställningen
till de umbärliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
