Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
scener. I Dramatens föreställning, iscensatt av
Rune Carlsten, blev det i mitt tycke för
mycket ståhej med mellanaktssång på ryska
och tvättäkta zigenarmusikanter, vilket allt
inte kunde överskyla regiens brist på
psykologisk fördjupning, något som de franska
be-arbetarna dock särskilt har vinnlagt sig om.
De pauser och mellanspel, som Carlsten hade
lagt in på en rad ställen i syfte att skapa
atmosfär kring uppträdena, var nog fint
uttänkta men förfelade sin verkan i det
etnografiska larmet. Marik Vos svarade för
scenbilderna. Andra aktens smakfulla cirkelsalong
i gulbrunt 1870-tal var vacker och associerade
lyckligt till tankars och händelsers fatala
kretsgång. Vardagsrummet hos gamle
Kara-masov, som enligt scenanvisningen ska gå i
vitt och guld, var här hållet i mörkgrönt och
mörkrött och gjorde på mitt lekmannasinne
det mest ryska intrycket. Men om Carlsten
med all sin uppenbara möda endast bärgade
en halv seger, om ens det, så var nog
huvudskälet, att Dramaten saknar
skådespelar-krafter till att besätta så många genuint
ryska roller.
I en klass för sig stod utan tvivel Anders
Henriksons Smerdjakov, en degenererad,
lömsk och bakslug smilfink med osund
blekhet, pipig röst, svullna ögon och med
falskheten som en stinkande aura, kring hela den
slappa, hasande och strykrädda gestalten.
Med ena armen förlamad smög han omkring
bakom pelarna i den karamasovska villan, en
hatsprängd slavnatur, den eviga lakej själen,
som bara bidar sitt tillfälle att hämnas alla
de förödmjukelser han tvingats svälja. Sista
aktens hysteriska explosion, där det sämre
jaget står upp och vittnar mot det bättre,
gjordes djupt skakande, och det var
naturligtvis alldeles riktigt, att Smerdjakovs mask
var anlagd som en motbjudande karikatyr av
Ivans. Dennes roll har bearbetarna tillmätt
styvmoderligt — det har de själva erkänt.
Den spelades av Olof Widgren med blek och
hånfull, byroniskt smärtfylld och högdragen
fysionomi och med ett drag av dandyartad
stelhet som passade väl i stycket. Men jag
undrar, om inte vekheten och ångesten redan
från början fick skymta fram för mycket under
denna pose, liksom i det höga röstläget. Där
borde ha funnits mera av den verkliga
förhär-delse och cynism som rollen också rymmer,
och åskådaren får inte bringas att glömma
bort, att det är den intellektuelle nihilisten,
med sin ödesdigra förkunnelse att allt är
tillåtet, som i Dostoj evskijs ögon var den
verklige brottslingen — Smerdjakov endast
den eländige hantlangaren. I slutuppgörelsen
med denne växte emellertid Widgrens
rollgestalt; skådespelaren fann starka,
övertygande uttryck för brustenheten, de
hallucinatoriskt frambrytande samvetskvalen, den till
vanvettets gräns stegrade ångesten. Som gamle
Karamasov utvecklade Åke Claesson en
otrolig frodighet och komisk pompa, en snuskig
och vällustig gammal vildgalt som vältrar sig
i sin moraliska dy, men liderligheten och
gemenheten råkade i skymundan för grotesken;
figuren bör väcka vedervilja mera än skratt,
såsom nu blev fallet. Anita Björk saknar de
naturliga förutsättningarna för Grusjenkas
roll; hon ska ju vara en liten knubbig och
sensuell slavisk folktyp. Den späda aktrisen
var märkbart uppstoppad, och den enda
tacksamma spelscen som lämnats kvar av
hennes stympade roll, den emot Katerina,
gjordes med lysande konst. Här lät hon sin mer
västerländska än ryska hålldam glittra i
hastigt skiftande facetter, en liten djävlett, ett
kvinnligt kattdjur, vars spinnande stämma
glider upp och ner medan hon med raffinerad
och kallblodig grymhet leker med sitt offer.
Därmed är förtjänstkontot redovisat, och
redan det hade sina luckor. Mitjas roll erbjuder
särskilda svårigheter för svenska skådespelare,
ty var finns på svensk scen den lynnets
väldiga bredd, den extatiska livsberusning och
bottenlösa förtvivlan, den expansivitet i alla
riktningar, som gestalten ska representera?
Gavle eller Palme hade måhända kunnat
komma i närheten av rollen — Holger
Löwen-adler gjorde knappast ens det, varierade bara
den burdusa och smalspåriga manlighet som
han så ofta företräder på Dramatens tiljor.
Aljosja, den yngste av bröderna, den religiösa
svärmanden, gossesjälen, spelades av Per
Os-carson med ett fastklistrat huldsaligt leende
och med stereotypa attityder av gipsjesus
med svankande rygg och utslagna armar;
gudsnådelighet är dock inte det samma som
äkta fromhet. Katerinas knappt tillskurna
roll spelades av Anna Lindahl med en japanskt
förstelnad mask, som gav uttryck åt
högmodet men inte åt de krafter som reser sig
mot detta, och som över huvud inte medgav
någon mimisk nyansering. Det var inte den
enda punkt där föreställningen stannade vid
något utvärtes, vid grant skal, där man velat
ha varm, levande kärna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
