Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Individuella stjärnspel anses numera vara
osunda företeelser på teaterhimmeln, och det
med rätta, men när stjärnan heter Inga
Tidblad och visar sig tindra med oförvanskad om
ock något kylig glans, så må det för en gångs
skull vara hänt. På Dramatens lilla scen och
mot bakgrunden av enkelt smakfulla
draperi-och trapparrangemang framförde den stora
aktrisen scener och brottstycken ur fyra
shakespeareska komediroller som hört till
hennes tidigare repertoar. Att ge röst och
gestalt åt Julia, borde hon väl ha avstått
ifrån. Den erotiska lidelsens språk har aldrig
varit hennes; den latinska sinneshettan hos
den purunga italienskan som vaknat till
kärleken bringas inte till uttryck i detta höga,
stundom ansträngda röstläge och låter sig
inte omskrivas av aldrig så skickligt nervspel.
Portia däremot blev en autentisk
aristokratdam, mogen, överlägsen och leende, medveten
om sin makt och sina vapen men också om
vad som står på spel, en slottsfröken, en
härskarinna, som med en furstlig gest skänker
bort sig själv och böjer den stolta nacken
endast för kärlekens allmakt. Men om Inga
Tidblads Portia bländade, så var det hennes
Rosalinda och hennes Viola som förtrollade,
som ännu en gång lät oss se henne på höjden
av sin sagolika förmåga att göra teater till
suveränt artisteri, till virtuos lek med roller
inne i rollerna, till raffinerat dubbelspel av
känsloförställningarnas demaskering och
kän-slodemaskeringarnas förställningskonst. Att
utveckla hela behaget och skälmeriet hos en
flicka som är utklädd till pojke, att samtidigt
efterapa manhaftiga pojkfasoner och som
pojke driva skoj med tyckmyckna
flickfaso-ner, att låtsas spela en känsla som ska
föreställa vara äkta, allt med samma gracila
ungdomlighet — vem gör henne dylika
konststycken efter? Och detta androgyna väsen
som heter Viola; som utklädd till manlig
kärleksbudbärare blir alltför vältalig i
tolkningen av sin uppdragsgivares känslor för en
annan kvinna, därför att hon blandar in sin
egen kärlek till honom och som illuderar ung
manlighet så väl att hon i stället blir dyrkad
av en varelse av sitt eget kön och med dråplig
komik ställer sig trumpet avvisande — vem
förmår som Inga Tidblad att levandegöra en
lustspelskurragömma som denna, utspelad i
en så invecklad emotionell labyrint? »Kom
till mig och se ett under», löd en rad i Karl
Ragnar Gierows prolog, och skådespelerskan
måste sägas ha infriat löftet. Hon omgavs och
25—Ord och Bild, 6o:de årg.
sekunderades av en rad unga elever, bland
vilka jag främst fäste mig vid Margit
Carl-qvist; hon är bestämt en gryende
soubrett-begåvning att räkna med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
