- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextionde årgången. 1951 /
385

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

Individuella stjärnspel anses numera vara
osunda företeelser på teaterhimmeln, och det
med rätta, men när stjärnan heter Inga
Tidblad och visar sig tindra med oförvanskad om
ock något kylig glans, så må det för en gångs
skull vara hänt. På Dramatens lilla scen och
mot bakgrunden av enkelt smakfulla
draperi-och trapparrangemang framförde den stora
aktrisen scener och brottstycken ur fyra
shakespeareska komediroller som hört till
hennes tidigare repertoar. Att ge röst och
gestalt åt Julia, borde hon väl ha avstått
ifrån. Den erotiska lidelsens språk har aldrig
varit hennes; den latinska sinneshettan hos
den purunga italienskan som vaknat till
kärleken bringas inte till uttryck i detta höga,
stundom ansträngda röstläge och låter sig
inte omskrivas av aldrig så skickligt nervspel.
Portia däremot blev en autentisk
aristokratdam, mogen, överlägsen och leende, medveten
om sin makt och sina vapen men också om
vad som står på spel, en slottsfröken, en
härskarinna, som med en furstlig gest skänker
bort sig själv och böjer den stolta nacken
endast för kärlekens allmakt. Men om Inga
Tidblads Portia bländade, så var det hennes
Rosalinda och hennes Viola som förtrollade,
som ännu en gång lät oss se henne på höjden
av sin sagolika förmåga att göra teater till
suveränt artisteri, till virtuos lek med roller
inne i rollerna, till raffinerat dubbelspel av
känsloförställningarnas demaskering och
kän-slodemaskeringarnas förställningskonst. Att
utveckla hela behaget och skälmeriet hos en
flicka som är utklädd till pojke, att samtidigt
efterapa manhaftiga pojkfasoner och som
pojke driva skoj med tyckmyckna
flickfaso-ner, att låtsas spela en känsla som ska
föreställa vara äkta, allt med samma gracila
ungdomlighet — vem gör henne dylika
konststycken efter? Och detta androgyna väsen
som heter Viola; som utklädd till manlig
kärleksbudbärare blir alltför vältalig i
tolkningen av sin uppdragsgivares känslor för en
annan kvinna, därför att hon blandar in sin
egen kärlek till honom och som illuderar ung
manlighet så väl att hon i stället blir dyrkad
av en varelse av sitt eget kön och med dråplig
komik ställer sig trumpet avvisande — vem
förmår som Inga Tidblad att levandegöra en
lustspelskurragömma som denna, utspelad i
en så invecklad emotionell labyrint? »Kom
till mig och se ett under», löd en rad i Karl
Ragnar Gierows prolog, och skådespelerskan
måste sägas ha infriat löftet. Hon omgavs och

25—Ord och Bild, 6o:de årg.

sekunderades av en rad unga elever, bland
vilka jag främst fäste mig vid Margit
Carl-qvist; hon är bestämt en gryende
soubrett-begåvning att räkna med.

*



Shakespeares komedier utgör en av
förutsättningarna, en viktig, för Christopher
Fry’s romantiskt-ironiska versspex Kvinnan
bör inte brännas som därnäst uppfördes på
lilla scenen i Britt G. Hallquists stiltroget
uppsluppna översättning. Stycket, som
utspelas i ett fritt fabulerat 1400-tal, rymmer
både poesi och komik i ofta förbryllande och
halsbrytande inbördes tafattlek. Komiken är
lättast att få korn på; den går ohejdad ut över
de arriverade i samhället, över allt det i
tillvaron som är fastlåst, upplinjerat och inrutat,
slutgiltigt etablerat, och som med all makt
värjer sig mot det överraskande, det
oberäkneliga, det irrationella. Poesien är det långt
svårare att få grepp om; den är ett stycke
mystik i form av den verklighetsperforering
och gränssprängning som livet undergår i
dödens närhet. Den rör sig med sofistikerade
ordlekar och tankesprång och sorterar till
icke ringa del under det intellektuella
till-trasslingsdepartement, som numera har så
mycket att säga till om. Långa stycken har
den karaktären av illfundig parafras över
shakespeareska tongångar. Soldaten Thomas
Mendip, äcklad till självförintelsedrift av de
fasor han bevittnat under fälttåget i Flandern,
är i varje fall nära befryndad med Jacques,
melankolikern och världsföraktaren i
Arden-nerskogen, och troligen flyter i hans ådror
också några droppar blod från
argbiggetuk-taren Petruccio.

Alf Sjöberg hade i sin iscensättning framför
allt tagit fasta på komiken, som ströks under
av Stellan Mörners yviga och festligt
parodiska dräktfantasier, medan den stående
scenbilden av medeltida gillessal, som
emellanåt rödtonades av symbolisk helvetesglöd,
knappast var så märklig. Upptågen kring
den förmenta häxan, som inte godvilligt går
med på att bli bränd, och soldaten som partout
vill hängas, och som därigenom bringar oro
och uppståndelse i samhällsväktarnas,
lagväktarnas läger, var i mitt tycke en smula
överregisserade. Det blev för mycket
exercerande med figurgrupperna fram och tillbaka
på scenen, ett alltför taktfast markerande av
uppbromsade och åter lössläppta rörelser. På
spelglädjen och spexhumöret fanns inget att

385

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0411.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free