Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
borgerliga förkrigsidyllen i landet Tungusien,
där det är så långt mellan hjärtana och så
kort mellan bottenfockarna. Regissören hade
tvingat fram svidande övertoner ur de
sordinerade violinsträngarna i denna utsökta
kammarmusik, och med finaste
precisionsberäkning hade han låtit serveringsflickorna figurera
mellan borden och byffén och på så vis dra
en tråckeltråd genom de olika episoderna och
grupperna, som eljest lätt kan åka isär men
som nu mjukt och otvunget gled över i
varandra.
Vid bordet längst fram till vänster satt
Hovkamrern, som i Anders Henriksons
tolkning blev en skrockande rackargubbe, mager
och stickig, skrynklig som ett förtorkat äpple
i det vaxgula ansiktet och med pigga
peppar-kornsögon som tycktes lysa av elakhet och
skadeglädje i kapp med den hesa, insinuanta
stämman. Ett drag av klibbig och svällande
ondska borde möjligen också ha varit med.
Som hans motpol både i rummet och till
sinnelaget satt Doktorn (Rune Carlsten) vid
för-grundsbordet mitt emot, bläddrade förstrött
i John Landquists doktorsavhandling om
»Viljan» medan han i smyg observerade allt
och med mästarens egen falsett
förkroppsligade dennes vibrerande men sorgset
vanmäktiga medkänsla med de undanskuffade och
brutaliserade. Bland brackorna vid bordet i
fonden, som försjunker i mysterierna vid
Parmmätaregatan, förtjänar Gunnar Olssons
fabrikör med sin kränkta fyllevärdighet och
Olle Hildings apotekare med sitt spritdränkta
djupsinne och sin ansträngt korrekta
pronon-ciation ett särskilt hedersomnämnande — det
var ett par obeskrivligt kostliga figurer, men
även de båda andra var fullt acceptabla.
Henrik Schildts svartmuskige ingenjör,
luggsliten och förgrämd, var mer olycklig än usel
men kunde eventuellt ha spetsat till ironien
lite mera. Servitriserna med sina knäppkängor,
sina hårvalkar och sina portmonnäväskor vid
blusskärpet illustrerade diskret tidsstilen från
anno dazumal. Den dumfräcka uppsynen hos
Marianne Karlbecks Tora föreföll lika väl
träffad som den undergivna, blonda och lite
inskränkta oskulden hos Doris Svedlunds
Vivan, liksom förutbestämd till offerlamm för
tillvarons grymma aprilskämt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
