- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextionde årgången. 1951 /
388

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

borgerliga förkrigsidyllen i landet Tungusien,
där det är så långt mellan hjärtana och så
kort mellan bottenfockarna. Regissören hade
tvingat fram svidande övertoner ur de
sordinerade violinsträngarna i denna utsökta
kammarmusik, och med finaste
precisionsberäkning hade han låtit serveringsflickorna figurera
mellan borden och byffén och på så vis dra
en tråckeltråd genom de olika episoderna och
grupperna, som eljest lätt kan åka isär men
som nu mjukt och otvunget gled över i
varandra.

Vid bordet längst fram till vänster satt
Hovkamrern, som i Anders Henriksons
tolkning blev en skrockande rackargubbe, mager
och stickig, skrynklig som ett förtorkat äpple
i det vaxgula ansiktet och med pigga
peppar-kornsögon som tycktes lysa av elakhet och
skadeglädje i kapp med den hesa, insinuanta
stämman. Ett drag av klibbig och svällande
ondska borde möjligen också ha varit med.
Som hans motpol både i rummet och till
sinnelaget satt Doktorn (Rune Carlsten) vid
för-grundsbordet mitt emot, bläddrade förstrött
i John Landquists doktorsavhandling om
»Viljan» medan han i smyg observerade allt
och med mästarens egen falsett
förkroppsligade dennes vibrerande men sorgset
vanmäktiga medkänsla med de undanskuffade och
brutaliserade. Bland brackorna vid bordet i
fonden, som försjunker i mysterierna vid
Parmmätaregatan, förtjänar Gunnar Olssons
fabrikör med sin kränkta fyllevärdighet och
Olle Hildings apotekare med sitt spritdränkta
djupsinne och sin ansträngt korrekta
pronon-ciation ett särskilt hedersomnämnande — det
var ett par obeskrivligt kostliga figurer, men
även de båda andra var fullt acceptabla.
Henrik Schildts svartmuskige ingenjör,
luggsliten och förgrämd, var mer olycklig än usel
men kunde eventuellt ha spetsat till ironien
lite mera. Servitriserna med sina knäppkängor,
sina hårvalkar och sina portmonnäväskor vid
blusskärpet illustrerade diskret tidsstilen från
anno dazumal. Den dumfräcka uppsynen hos
Marianne Karlbecks Tora föreföll lika väl
träffad som den undergivna, blonda och lite
inskränkta oskulden hos Doris Svedlunds
Vivan, liksom förutbestämd till offerlamm för
tillvarons grymma aprilskämt.

*



Närmast följande kvällsprogram på lilla
scenen var Det lyser i kåken, Björn-Erik

Höijers ödemarksdrama om de starkas
svaghet och de svagas styrka och om de anarkiska
och övernaturliga makter i tillvaron, med
vilka överkänsligheten står i hemlighetsfullt
förbund, och som vi inte kan avhysa utan att
antingen förstenas eller förblöda. Efter två
välbyggda akter bjuder den tredje på farliga
inslag av melodram och uppbyggelse, och
flickan med blödarsjuka är ju av lätt insedda
skäl en olyckligt vald symbol, men med sina
nybörj ars vagheter rymmer stycket såväl
förtätad stämningskonst som ett levande
typgalleri och en suggestiv dialog. I Ingmar
Bergmans överraskande diskreta och strama
regi blev det avgjort den bästa föreställning
av något nysvenskt stycke som under de tre
sista spelåren framförts på Dramaten. Tempot
kunde ha varit mindre släpigt i de två första
akterna, och ljuset var dilettantmässigt
behandlat med långsamma upp- och nedtoningar
utan organiskt sammanhang med vad som
försiggick på scenen, men regissören måste hållas
räkning för att han inte föll för frestelsen att
understryka sista aktens lite dubiösa effekter
utan gled över dem så lätt som möjligt.
Särskilt väl träffad var tonen i första aktens
stora uppgörelse mellan jägmästaren och
tattarna; just precis sådan ter sig umgängeisen
mellan herremän och folk i den svenska
demokratien! Sven Fahlstedt hade haft god hand
med scenbilderna, både med jägmästarens
storstuga, med alrunan över den öppna spisen
och tavlor av Osslund och Leander Engström
på väggarna, och med tattarfamiljens
järnspisrum med sin pittoreska fattigmanstrevnad.

Rollbesättningen var påfallande riktig och
bra. Men varför hade inte Birgitta Valberg
som älskarinnan fått vara mörk och lidelsefull
såsom författaren föreskrivit? Nu kom de
hårda replikerna att skära sig mot hennes
blonda ljuvhet. Som jägmästaren hade Uno
Henning ett lyckligare framträdande än på
mycket länge; han föreföll som skapad att
levandegöra denna grönklädda, karska och
ostentativa virilitet, som så uppenbart
kompenserar ängsligt dold svaghet och osäkerhet.
Hugo Björne sekunderade honom överdådigt
som den evigt mosige pilsnergubben Nilsson,
obotlig slarvstake och livslögnare, en
karakteristik av djupt humoristisk nyansering och
utan en skymt av den folkkomik som här
ligger på lur. Maj-Britt Nilsson hade också
en stor kväll som jägmästarens dotter Lena.
Med sina brinnande blickar och sin sjukliga,
liksom lysande blekhet fick hon fram all den

388

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free