Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl eni u s
Mefisto men förblev ändå en levande individ,
en industribaron och härskargestalt, som man
kunde tro på och som övertygade om sin
visserligen delegerade makt. Som hans
frånskilda hustru excellerade Tora Teje i enfald,
hyckleri och förmyndarlater i kostlig
sammansättning, men riktigt aristokratisk var hon
nog inte. Carl-Henrik Fant gjorde något
överraskande roligt och riktigt av sonen Stephen,
en inskränkt, kuschad och slätkammad
mammasgosse med små uppbåd av manhaftighet
och alltid lika ivrig att smeta nationell eller
moralisk frassirap över krassa realiteter. Som
stupid young man about town med monokel
och överbett var Lars Granberg mycket
nöjsam, och som Bill Walker hade Olof
Bergström hittat på ett lustigt mellanting av
cockney och söderkis. Olof Widgren hade den
svåra uppgiften att sätta kött och blod på
författarens språkrör, professor i grekiska och
Barbaras fästman. Kanske hade regien låtit
honom spexa och flaxa lite för mycket i
andra akten, men med sin sedesamma
mittbena i hårkrullet och sina guldbågade
glasögon var han eljest en obetalbar figur, en
unik blandning av barnslig prillighet,
obestridlig intelligens och studentikos fräckhet,
av den lärdes bortkommenhet och
humanistens glada förvetenhet på det mänskliga i alla
dess former. Det var en fin studie inom det
karaktärskomiska facket, som inte är
skådespelarens vanliga, och om han tappade bort
sig en smula i sista aktens utdragna dialektik,
så gäller detta ju också om själva den
konstnärliga helheten i stycket.
*
I säsongens tolfte timme hade Dramatens
lilla scen premiär på C. J. L. Almqvists
Amo-rina, vars undertitel jämte en central scen
var hämtade från ungdomsversionen av 1822,
medan den starkt nedskurna texten eljest i
huvudsak följde upplagan av 1839. Alf
Sjöberg hade anförtrotts det hedrande men
oerhört svåra uppdraget att göra teater av detta
aldrig spelade läsdrama, som Ragnar
Josephson föresatt sig att uppväcka till nytt liv.
Med ett grepp, som förtjänar att kallas genialt,
hade Sjöberg lagt vissa delar av diktverkets
företal och berättande partier i munnen på
en för ändamålet tillskapad figur, en
Almquist-figur — Förevisaren. Som utropare och
trumslagare framträdde denne invid något som
kunde vara ett tält eller ett tittskåp, tillfälligt
uppsmällt i det fria på ett underlag av plankor
och träbockar. Förklarade, ifyllda,
utbasunerade av Förevisaren svepte nu upptågen
förbi i rivande tempo på och omkring dessa
plankor och fick på så vis karaktären av
illustrerad positivvisa, melodramatiskt
mark-nadsgyckel, serafisk fantasmagori,
skräck-romantiskt skillingtryck. De pekoralistiska
och parodiska inslagen i det bisarra, delvis
kaotiska diktverket, vad Almquist själv
kallade »det komiskt-förskräckliga», blev med
hjälp av denna stilhistoriska ironi
konstnärligt utnyttjade och godtagbara, samstämda
med den romantiska ironi som också finns
nerlagd i stycket och varigenom diktaren åter
och åter slår sönder de stämningar han själv
skapat. Spektaklet var ackompanjerat av Dag
Wiréns suggestiva musik, interfolierat med
skrällar och knalleffekfer av gradvis stegrad
verkan, framlekt i en avsiktligt chargerad stil
med drag av marionettspel och kasperteater,
och Marik Vos’ vackert tidstrogna men också
tidskarikatyriska dräkter medverkade till
detta intryck. Miljö- och landskapskulissema
från Danderyd, Mälardalen och Stockholm,
varemellan skådeplatsen ständigt förflyttas,
projicierades som latema magica-bilder i
primitivt träsnittsmanér (signerade Ann Margret
Dahlquist-Lj ungberg och Sven Ljungberg) på
en vit duk, och mot den avtecknade sig också
några av uppträdena som putslustiga
skuggspel. I kärleksscenerna fick duken lämna rum
för en bakomvarande, som lånat färg från en
symbolisk azurhimmel.
Sålunda möjliggjordes ett sceniskt
framförande mer än hundra år efter tillkomsten
av Songes-diktarens mångtoniga
martyrdrama, där huvudfiguren är en sällsamt sval
himlastormerska med drag både av Ofelia och
av kvinnlig Kristus. Först och sist är hon dock
den almquistska diktens egen genia, grymt
missförstådd, vantolkad och missbrukad men
enligt den paranoiske önskedrömmarens
urgamla schema till sist triumferande i
förnedring och död och buren av den swedenborgska
förvissningen, att ett bättre, ett sannare liv
väntar oss på andra sidan graven. Sådant
dramat här gestaltades framhävdes den
nästan shakespeareska brokigheten och
växlings-rikedomen i uppträdena, i svängningarna
mellan patetiskt och komiskt, mellan
över-svinnlig lyrism och drastisk burlesk, medan
»det tragiskt-ljuvliga», varom Almquist också
har talat, nog fick sitta emellan en smula.
Bland det mindre njutbara nämner jag folk-
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0416.html
