Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Hans Strååt som Förevisaren och Anita Björk i titelrollen i »Amorina«.
scenen vid mälarstranden, där det blev ett
olustigt mellanting av bygdemuseal sötma och
sjöbergskt exercerande med figurgrupperna.
Men med sina djärva förkortningar och
förstoringar, sitt våldsamma rörelsespel och sina
uttrycksfulla felteckningar fick bildsviten
också ett tycke av mardrömsaktig fantastik,
och här snuddar man vid drag som pekar
fram mot Strindbergs expressionistiska
dröm-spelsteknik. Det snillrikt framtidsdräktiga hos
»Sverges modernaste diktare» röjer sig
dessutom, om också bara som glimtar och
fragment, i den förbluffande aktuella psykologien,
för att inte säga djuppsykologien, i synen på
det sjuka själsarvets börda, för vilken det inte
finnes någon frälsning eller nåd, i den giftiga
satiren mot snusmumrikar, paragrafryttare,
krubbitare och sedlighetszeloter, mot alla dem
som fläckar ner, utarmar eller linjerar upp
tillvaron med raka streck. Förvisso luktar Europa
lik, i dag mer än någonsin, och förvisso
påträffas alltjämt många av de bästa huvudena
på hospitalen, men eljest är det väl i
Alm-quists diktverk numera endast brustna,
halvfärdiga tongångar som når in till vårt innersta
och verkligen angår oss, och bristen på
sammanhållande dramatisk nerv blir i längden
besvärande. Om framförandet av »Amorina»
inte blev en dramatisk händelse, så vart det
i desto högre grad, tack vare Alf Sjöbergs
rika, fruktbara regissörsfantasi, en
teaterteknisk sådan, och om det var med skepsis
jag gick att bevista vågstycket så är det med
glädje jag erkänner mig besegrad; det är inte
otänkbart, att detta fantasieggande
experiment kommer att sätta märke i den svenska
teaterkonstens utveckling.
Föreställningens karaktär av strängt
stiliserat ensemblespel och suveränt bemästrad
regiteater försvårar bedömningen av de
enskilda rollprestationerna, som måste
företagas med all reservation. Men den enorma
rollistans protagonister kan inte förbigås.
Hans Strååt spelade Förevisaren i romantisk
slängkappa och med almquistmaskens
stickande blickar skuggade av en bredbrättad
hatt. Hans vackra stämma, goda diktion och
sceniska auktoritet uppbar med glans både
diktarsnillets lyriska kommentar och
mark-nadsroparens-mystifikatörens avsiktligt falska
betoningar, hela det komplicerade
dubbelspelet av äkta gripenhet och diabolisk ironi.
Av Doktor Libius, den påträngande
jordbundenhetens, de frustande platitydernas, den
skrockande prosans ordvrängare gjorde
Anders Henrikson en buffa-figur av oemotståndlig
komik, buren av en spelglädje, en
fraserings-konst och en krumelurighet utan like; scenerna
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
