Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
rycker sin katt i svansen, den palmskuggade
mexikanska kärleksidyllen, som tillfredsställde
alla anspråk på förljugen lyx- och bioromantik,
samt den parodiska melodram, där Eva
Hennings drömflicka, förhärjad och skökohes,
stolpar omkring med vippande stjärt, innan
hon under hjärtskärande åtbörder tömmer
giftflaskan medan snöflingorna sakta och
jul-kortsfagert dalar till marken. Med kreerandet
av titelrollen vann den unga aktrisen en stor
framgång. Hon förlänade den romantiska
flickungen en äkta naivitet och en
förnumstighet som var betagande, men en scen som den
sistnämnda visade, att hon också har humor,
och den vaknande känslan tolkade hon
flick-mjukt och vackert. Av den snyftige
skitidealist, drypande av egenrättfärdighet, som
flickan inbillar sig älska, gjorde Ulf Johansson
något mycket dråpligt och övertygande, och
Hjördis Petterson var oemotståndlig som
mamman, en amper och snuvig ragata, som
sitter på kassaskrinet och motvilligt
finansierar de övriga familjemedlemmarnas
kostsamma idealitet.
*
Nya Teatern tog upp Marcel Aymés
omdiskuterade pjäs Clérambard, en studie i
religiös omvändelsepsykologi som förefaller
mig tvivelaktig, därför att det är omöjligt att
avgöra var gycklet slutar och allvaret tar vid.
Den gemensamma nämnaren för despoten
och djurfienden Clérambard och den
fran-ciskanske djurälskaren och
fattigdomsför-kunnaren med samma namn måste vara en
oreflekterad kraftnaturs allt överskuggande
naivitet, och så framställdes saken på Comédie
Champs Élysées i Paris, men den leende
sadist och psykopat som Georg Rydeberg
gestaltade verkade alldeles för subtil och
komplicerad, och på det sättet blev
omvändelsen oförklarlig. Som grevinnan var
däremot Sif Ruud sin parisiska kollega vida
överlägsen och illuderade verkligen som stolt
och sensuell fransyska, som håller huvudet
högt ännu i olyckan och förnedringen.
Byskökan, den så kallade Langousten, hade i
Paris gjorts till en gräslig megära, köttig och
rå, medan Gunn Wållgren gjorde henne till
en hejig slyna med inslag av humor och på
djupet bevarad oskuld. Figuren blev
därigenom rentav sympatisk men tyvärr också
alldeles ofransk. Nils Ohlin hade tillåtits att
göra kyrkoherden till rena rama
maskerad-figuren, och det går inte an, ty Kyrkans kort-
huvade genomsnittsrepresentant är den
pivå-tapp kring vilken hela dubbelspelet av ofromt
gyckel och antiklerikal fromhet ska röra sig.
Unge Clérambard blev i Lennart Lundhs
tolkning en urvuxen, ömklig och
gymnasistbrunstig stackare av mycken trovärdighet
men utan det drag av depravation som
underströks så starkt i den franska föreställningen.
Branner, som svarade för regien, måste nog
sägas ha tagit sig vatten över huvudet med
detta urfranska och specifikt katolska stycke,
som är både svårtolkat och svårspelat.
Som vårprogram framfördes Strutsens ägg
av André Roussin, ett lustspel utan spår av
dramatisk nerv, som bara inregistrerar hur
det går till när en fransk småborgarbracka
äntligen får upp ögonen för att den ena av
hans söner är »fikus». Föreställningen fick sitt
intresse av att man för en gångs skull fick se
Per-Axel Branner själv uppträda på scenen.
Han spelade den överrumplade pappan, en
uppblåst skränfock som luften hastigt går ur,
med en humoristisk avslöjningskonst som
var mycket verkningsfull och roande.
*
Vasateatern fick en långkörare med »Skaffa
mig en våning» av Doris Frankel, ett
under-hållningsstycke i konstnärlig flugvikt, som
utspelar sig kring bostadsbristen i New York
och de befängda situationer som den kan ge
upphov till. Publikgunstlingarna Margit
Manstad, Gösta Cederlund, Sickan Carlsson och
Håkan Westergren uppbar huvudrollerna och
medverkade lyckosamt till muntrationen.
*
Boulevard-teaterns första program var
Soya’s Fritt val, där den danske
paradox-makaren med anlitande av särdeles grova
effekter visar upp vådorna av att vara hederlig
och fördelarna av att vara ohederlig. Trots
enstaka goda rollprestationer, Inga-Lill
Åh-ströms döende arvtant, Karl-Axel Forssbergs
»pære danske» specerihandlare och Sture
Ericsons misskända musikgeni, trots Yngve
Gamlins leksakslustiga dekor och de spirituella
mellanaktsannonserna med anknytning till
pjäsen höjde sig föreställningen som helhet
endast obetydligt över amatörstadiet. Andra
program var Den anständiga Adéle av Pierre
Barillet och Jean-Pierre Grédy, som varit
en av parisboulevardens mest efterhängsna
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0419.html
