Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl eni u s
succéer. Det clairvoyanta hembiträdet, som
mot sin vilja ställer till så mycket trassel i
borgarfamiljen, framställdes med humor och
sprittande gott spelhumör av Erna Groth,
som nog är en spirande komisk begåvning att
ta vara på. Här blev hon självfallet centrum
i ett uppsluppet sällskapsspektakel.
*
Blancheteatern fick tid att mellan
revyslagen framföra två teaterpjäser. Först kom
Kjeld Abells lätta komedi En juninatt. Den
handlar om melodien som kom till, om
fabuleringen och romantiken som oväntat gör sin
entré och gör livet högre i taket hos en
köpen-hamnsk borgarfamilj i skepnaden av en ung
man från andra sidan gatan. Huvudrollen
spelades med all önskvärd charm, knepigt och
pojkaktigt av Sven Lindberg, medan Tutta
Rolf föreföll alltför restlöst identisk med den
bortskämda och våpiga societetshöna hon hade
att framställa. Esther Roeck Hansen hade en
övermäktigt svår uppgift. Kloka och erfarna
danska världsdamer hör till de finaste
kulturblommor jorden bär, och här hade hon att
förkroppsliga en sådan, utrustad med sensuell
och leende moderlighet och en god portion
personlig överlägsenhet. Mer än till hälften
lyckades det väl inte, men det var vackert så.
Ernst Eklund var som så ofta en torrolig och
självironisk medelålders gentleman men
svarade också för den vårdade regien. Därefter
följde Svart chiffon av Lesley Storm, en
engelsk problempjäs om en medelålders,
välbärgad maka och mor, som begår en
meningslös stöld, i själva verket en symbolhandling
för hennes bundenhet vid sonen och hennes
svartsjuka mot dennes fästmö.
Föreställningen fick sitt berättigande av ett par goda
rollskapelser. Esther Roeck Hansen hade
sålunda fått ett övertygande riktigt grepp om
den anspänt behärskade huvudfiguren, som
har bakom sig en livsvarig kamp för att hålla
ihop hemmet och gå emellan far och son, och
som till sist bryter samman i något slags
sömngångaraktig trance, ur vilken hon aldrig
vaknar upp mer än till hälften för att med brittisk
konventionalism hellre påtaga sig
fängelsestraff för stöld än vidgå den chockerande
sanningen. Sven Lindbergs psykiatriker var
en fint och diskret nyanserad
karaktärs-studie.
*
Dramatikerstudion uppförde Den döda, en
enaktare från 1919 av Carl R. af Ugglas.
Den höglärde esteten var som författare en
typisk nittiotalsepigon, och stycket, som
utspelas i skånskt 1400-tal, är fasligt
deklamatoriskt och uppstyltat, hållet i en ansträngt
arkaiserande stil. Att det ändå går att
avpressa det några droppar äkta, levande poesi,
framgick av Gudrun Brösts besjälade tolkning
av huvudrollen. Den scen, där fru Siselas
hjärta, som så länge vant innestängt i
hårdhetens och ofördragsamhetens pansar, äntligen
får ge sig hän och smälta i bekännelsens
salighet, blev verkligen till några minuter av stor,
gripande teater.
*
Två utländska gästspel tilldrog sig livlig
uppmärksamhet. Theatre Workshops
framträdande på Intima Teatern motsvarade dock
knappast de förväntningar som Bertil Bodén
hade lyckats väcka till liv med sin artikel i
dessa spalter. På en draperiscen framfördes
den skotske författaren Ewan Mac coll’s
»dokumentariska spel» »Uran 233». Det
befanns vara ett mellanting av moralitet och
kavalkad, som med utgångspunkt i Athen år
470 f. Kr. sträcker sig fram till våra dagar,
och som i en blandning av oratorium, balett,
pantomim, sketch och pajaseri vill
åskådliggöra naturvetenskapens långa kamp, markerad
av segrar och nederlag, först mot religionerna
och sedan mot kapitalet. Men diskrepansen
blev för stor mellan det exklusiva stoffet —
ty naturforskningens idé- och lärdomshistoria
behärskas ju endast av ett fåtal initierade —
och den grovt demagogiska tendensen. Det
är ändå lite för billigt när religion och kyrka
utan vidare görs till onda, fördärvbringande
makter och när något slags ideell bolsjevism
sätts upp som enda alternativ till en
krigs-hetsande kapitalism. Grupperingarna var
eljest originella och fantasieggande.
Figurationerna, som mestadels var arrangerade
diagonalt i scenrummet, var suggestiva och
uttrycksfulla nog, och ljuset, som bestod de
enda kulisserna, var särskilt levande,
behandlat med en mjuk följsamhet och en
rikedom på skiftningar som dröjt sig kvar på
näthinnan. Så mycket gav gästspelet vid handen,
att hybridgenrer och blandformer, som dem
Theatre Workshop arbetar med, bjuder på
helt andra uttrycksmedel och
variationsmöjligheter än den traditionsbundna teatern.
Men personligen hade jag mest behållning av
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0420.html
