Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
två talangfulla karaktärskomiker som George
Cooper och Howard Goorney; deras
spelglädje och mångfaldigt varierade
individua-liseringskonst var högst uppfriskande mitt i
gruppeffekterna och den doktrinära
schematismen.
Antipoden inom teaterns konst företräddes
av Comédie Fran9ai.se, som på Dramaten
uppförde Tartuffe och Le médecin malgré lui av
Moliére samt Le mariage de Figaro av
Beaumarchais. Vid Moliéres hus härskar
traditionen mer oinskränkt än annorstädes; det
framgick inte minst av de konventionella
grupperingarna, aktörernas kvardröjande
benägenhet att vända sig ut mot salongen, den
latinska retorikens alltid förnimbara närvaro.
Lydnaden mot »Sire le Mot», för att tala med
Gaston Baty, är alltjämt högsta lag inom
denna teater, men så har konversationstonen
också en överlägsen naturlighet och
självfallenhet, som numera är ytterst sällsynt inom
svensk teater. Tag till exempel Cléantes roll
i »Tartuffe», som hos oss brukar anses tråkig
och skäras ner till ett minimum. Framburen av
Jacques Serviéres’ sonora stämma,
mönstergilla diktion och manliga aplomb blev den,
såsom avsett, till själva måttans och
förnuftets mittlinje i en förvirrad värld, och man
tyckte sig verkligen höra Moliéres egen kloka
och varma stämma. För övrigt var jag en
smula besviken på Fernand Ledoux’ Tartuffe,
som trots de många roliga smådragen blev en
löjlig karl snarare än en farlig, och när jag
sedan såg aktören som fantasifull farsfigur i
de andra styckena trodde jag mig förstå, att
hans begåvning ligger åt det hållet mer än åt
karaktärskomiken. Mot Ledoux’
lättgenom-skådade ärkeskojare stod en Orgon, som i
Louis Seigners tolkning fick mycken
auktoritet, en av solkungens gamla förtroendemän,
en storborgerlig pater familias, inskränkt,
häftig och enveten men inte tillräckligt
fåraktig för att låta sig duperas av denne
Tartuffe. Här rubbades den psykologiska balansen
i föreställningen, där jag eljest hade mest
glädje av Béatrice Bretty’s magnifika Dorine,
en gammal trotjänarinna, som har alla
förutsättningar att ta sig ton mot sitt herrskap.
Den beprövade aktrisen spelade ut med en
saftig abandon som var betvingande, och den
väl sammanhållna familjegrupp som mottog
ödets slag utgjorde en verkningsfull
slutvin-jett, markerade ett typiskt drag hos den
franska bourgeoisie, som i avgörande stunder
glömmer alla misshälligheter och gräl för de
gemensamma intressena.
»Le médecin malgré lui» hade bestämt
vunnit på att spelas stolligare och mustigare.
Nu blev det framför allt commedia dell’ arte,
medan den andra huvudingrediensen, den
folkliga farsen med anor från medeltiden,
råkade i skymundan. Den sköna och purunga
Jeanne Moreau illuderade inte som argsint
och utsläpad vedhuggarhustru med fyra barn,
och Sganarelles grova kurtis med den
väl-födda amman i Mme Bretty’s gestalt blev på
detta sätt svårförklarlig. Jean Meyer som den
nödbedde läkaren gav emellertid prov på den
virila och påhittiga upptågsglädje, varåt han
kvällen därpå i Figaros krävande roll gav mer
förfinade och nyanserade uttryck och förenade
med viljekraft och patos. Som vanligt visade
fransmännen sin verkliga lejonklo i stil- och
fantasikomedien. Med sin fräschare och
vackrare dekor, med rött, gult, svart, vitt som
dominerande spansk färgklang, blev
föreställningen av »Le mariage de Figaro»
gästspelets höjdpunkt, en glänsande uppvisning
i elegant och stilsäker rococo, i grace, finess,
spiritualitet, och med en sprittande, lättfotad
snabbhet i replik, plastik och scenväxling,
som först och sist inkarnerades av Giséle
Casadesus’ sällsynt behagfulla Suzanne. Meyer
hade i sin iscensättning åsyftat att ge en fem
akters galopp, och det blev sannerligen en
galopp, en champagnegalopp, som stimulerade,
eggade, tjusade och för ett par tre timmar
skänkte ett verkligt stämningsrus, lätt
förflyktigat om man så vill men med idel
behagliga efterverkningar.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
