Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyra Goethedikter tolkade av Gunnar Furuland - IV. Det gudomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyra Goethedikter
IV. Det gudomliga
Ädel vare mänskan,
hjälprik och god!
Ty det allena
skiljer henne
från alla väsen
som vi känna.
Hell de obekanta
högre väsen
som vi ana!
Dem likne mänskan;
mänskan läre oss
att tro på dem!
Ty oförnimmande
är du, natur:
Solen lyser
över onda och goda,
och för den brottslige
som för den bäste
glänser måne och stjärnor.
Vind och strömmar,
dunder och hagel
susar sin väg
och griper
förbiilande
den ene och den andre.
Och lyckan
Snubblar bland mängden,
fattar än gossens
lockiga oskuld,
än den kala
skuldtunga hjässan.
Efter eviga, hårda
högstora lagar
måste vi alla
vårt lilla varas
kretsar fullända.
Mänskan allenast
förmår det omöjliga:
Hon kan särskilja,
välja och döma;
Hon kan åt ögonblick
evighet skänka.
Hon allena får
den gode löna,
den onde straffa,
hela och rädda;
allt irrande, famlande,
gagnrikt förbinda.
Och vi ärar
de odödliga
som vore de mänskor,
som gör i stort
vad den bäste i smått
gör eller ville.
Den ädla mänskan
vare hjälpsam och god!
Skape oförtröttad
det gagnrika, rätta!
Vare ett vittne
om de anade väsen!
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
