Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen. De äldsta rättssymbolen. Av Ernst Pfleging
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hande n
Den äldsta r ätt s sy mb o len
Av Ernst Pfleging
\_/ander DE ÅRHUNDRADEN, då
läs- och skrivkunnigheten ännu var
sällsynt, dominerades en rättegång av det
talade ordet. Vid våra förfäders rättsskipning
kontrollerade under dessa tider lagkunniga
män omedelbart om lagens bud och
innebörd efterlevdes.
En rättskipning som i huvudsak är i
avsaknad av skriftliga uttrycksformer
kommer givetvis icke långt med ideligen
upprepade vittnesbörd om gångna tiders
rättsliga sedvänjor, regler och lärosatser.
Förutom av det talade ordet måste man också
betjäna sig av åtbörden och bilden för att
kunna förtydliga de rättsliga
sammanhangen.
Forna tiders rättegång präglades i hög
grad av stel konservatism, för mera
invecklade juridiska tankegångar och distinktioner
fanns knappast något utrymme. Både
överhetens och parternas samfällda strävanden
voro helt och hållet inriktade på sedvänjans
bevarande, varje avsteg från traditionen
betraktades nästan som brott. Ju äldre en
lärosats eller en sedvänja var, desto större
auktoritet ägde den i sin egenskap av ett
arv från fäderna. Den under medeltiden
gängse åsikten kommer till uttryck i
sentensen: Gammal rätt är god rätt.
Rättskipningen betraktades i viss mån på samma
sätt som gudstjänsten som en religiös
pliktuppfyllelse. Processens gång fick därför
följa en bestämd ritual, som noggrant
reglerades av traditionen. Gud, all rättens
skapare och källa, menades vara närvarande
under rättegången. I den mån ritualen
fullgjordes blevo rättvisans tjänare delaktiga
av Guds dömande makt, »non est enim
potestas nisi a Deo», såsom det heter i
Bibeln. Det magiska ordet kompletterades
av synliga magiska föremål. Åtbörden och
bilden fingo framställa den magiska
kontakten med den osynlige men alltid närvarande
gudomlige domaren, rättegången
utformades liksom en kulthandling. Domaren
begagnade sig därför i tjänsten av alla de
synbara tecken på makt, befogenhet och
fromhet som gav forna tiders processer en färgrik
och livfull prägel. Rättegången öppnades
och avslutades under särskilt högtidliga
former. Ofta bar då domaren en röd mantel,
i handen höll han som tecken på sin
värdighet en domarstav, kanske också ett slags
spira eller en klubba, en ring hörde
därjämte mestadels till domarattributen.
Huvudbonad och handskarna voro avpassade
efter tillfällets högtidlighet. Speciellt då det
gällde högtuppsatta kungliga eller övriga
högaristokratiska rättsutövare gav svärdet,
lansen eller fanan uttryck för vederbörandes
privilegier och myndighet. Enligt vår tids
ganska avslöjande språkbruk betecknas
dessa mångfaldiga attribut som
»rättssym-boler». Medeltidens syn på saken var
däremot att en domare över huvud taget icke
kunde träda i funktion utan att vara i
besittning av dessa helgade insignier.
Ämbets-tecknet som ansågs vara utrustat med
något slags magisk kraft, kallades för
verktyg — »instrumentum». Domarens verktyg
användes ingalunda i enbart symboliskt
syfte. Visserligen var alla dessa det höga
ämbetets tillbehör i sig själva döda ting och
först den högtidliga invigningen som kom
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
