Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommunarden Strindberg. Av Stellan Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan A hl s tv ö m
Strindberg. Genom att förlägga handlingen
bakåt i tiden lyckades han blanda bort
korten och kunde skriva en satir över den
pågående reaktionen.
Året före proverbets tillkomst hade
Strindberg blivit antagen som e. o.
amanuens i Kungl. Biblioteket. Den föraktade
litteratören hade blivit en man i staten!
I Anno 48 införes en Kongl. Sekter som
biperson. Av omgivningen misstänkes
denne för radikala åsikter —■ vilka han dock
ej vidgår — och tillfrågas rent av om han
är »röd» och om han är »kommunist».
Parallellen 1848—1871 var givande och
bekväm för Strindberg. Bryggaren Larsson,
som lånat drag av diktarens fader, tolkar
den svenske genomsnittsborgarens rojalism
och dennes fasa inför resningen i Paris. Han
är vimmelkantig av rädsla när han
framstammar nyheten att »packet» avsatt
fransmännens konung och lagt sina smutsiga
händer på hans krönta hjässa. »Det är
revolution i luften; den skall kvävas.»
Det skräckinjagande ordet »revolution»
återkommer trettio gånger i den korta
pjäsen. Arvid, som närmast är Strindbergs alter
ego (liksom hans namne i Röda rummet),
ropar »leve revolutionen», och följande
dialog med artisten Per (= Ekström)
utspinner sig.
Per: Är det bra när det är revolution?
Arvid: Mycket bra. Allting blir som nytt.
Per: Köper man tavlor också?
Arvid: Nej, men man förstör gamla, så att det
behövs nya.
Per: Leve revolutionen!
Bakom det lustiga infallet döljer
Strindberg djupt allvar. Som rousseauan
föraktade han överkulturen. Elva år senare
berättar han i Land och stad — den
glansfulla inledningen till Bland franska
bönder — hur han en majmorgon från Buttes
Montmartre ser ut över Paris, »kulturens
underverk, det moderna Babylon, alltid
lika skönt, lika lockande och lika
frånstötande». Långt i fjärran skymtar
Triumf
bågen och därunder den katafalk på vilken
Victor Hugos kista skall placeras dagarna
före den pompösa begravningen. — Uppe
på Montmartrehöjden träffar Strindberg
en gubbe i vars mun han lägger ett
sannskyldigt försvarstal för Kommunen.
Storstaden är, hur underbar den än kan te
sig, en kräftsvulst som suger ut
landsbygdens kraft.
Gunnar Brandell anmärker med rätta att
Strindbergs gamle kommunard förefaller
ha stigit fram ur Notre Dame de Paris. Den
diktade figuren är i hög grad Strindbergs
eget språkrör. Man har en känsla av att
författaren helhjärtat instämmer i den aldrig
svarslöse åldringens lovprisande av
kom-munarderna. När Strindberg slutligen
frågar: »Tror ni att Paris kommer att brinna
en gång till?» blir det karakteristiska
svaret: »Det brinner redan och det brinner
alltid. Revolutionen pågår varje dag, fastän
vi kalla den evolution numera. Folket står
emot regeringen, alla partier stå emot
regeringen — utom regeringspartiet;
arbetarna mot arbetsgivarna, eleverna mot
läraren, staten mot kyrkan, barnen mot
föräldrarna, och nu sist könen mot
varandra ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
