Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommunarden Strindberg. Av Stellan Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kommunar den Strindberg
Gert hade stor skuld i att dramat inte blev
antaget av den kungliga teaterstyrelsen.
Betecknande nog uppfördes däremot på
Mindre teatern detta år en »dramatisk
tidsbild» av A. G. Engberg »Kommunisterna».
Engberg, som var en av Namnlösa
Sällskapets grundare, tolkade gruppens
konservativa åskådning. Hans åstundan var
att få »bidraga till det arbete på
»massornas» oskadliggörande och upplysning, som
f. n. pågår, att få lägga äfven mitt ord med
i den stora tids- och samhällsfråga, som,
om någon fråga kan det, väl med skäl kan
kallas ’brinnande’». (Cit. efter Torsslow:
Edvard Bäckström.)
Efter läsningen av Mäster Olof den 24
nov. 1872 antecknade Dramatiska teaterns
direktör Erik af Edholm blott och bart
att han fann stycket »omoget». Fyra år
senare fann han det omarbetade dramat
vara »ett trotsigt rabulistiskt stycke, ej
utan talent». Detta yttrande är särskilt
märkligt — och beklämmande — när man
betänker att prosaversionens revolutionära
patos i versdramat blivit utbytt mot
skepsis och resignation! Edholm har
kanske inte helt ärligt redogjort för skälen
varför Mäster Olof refuserades 1872.
Den i april 1874 anmälde Strindberg
bl. a. den nyutkomna översättningen av
Hugos Quatre-vingt-treize. Mellan raderna
tyckte han sig läsa Hugos besvikelse och
skakade illusioner inför utvecklingen i
dagens Frankrike. Strindberg skriver: »1870
segrade revolutionen och — reaktionen
segrade. Paris och Vendée. Gambetta och
Mac Mahon. — Författaren tycks ha
stannat framför ett fenomen, som han ej kan
förklara; därför ligger det något tryckande
över hela arbetet.» Sin recension slutar
Strindberg med en ironisk försäkran. »Till
deras uppbyggelse, vilka besvärades av
den något starka petroleumlukt, som
röjdes i Hugos näst förgångna arbete 1’Année
terrible, kunna vi upplysa att någon sådan
här ej förefinnes.»
Göran Lindblad har träffande framhållit
att man nästan får intrycket att
Strindberg företog Parisresan 1876 enbart därför
att han hoppades möta Quasimodos
gotiska skugga. »Icke ser hon så förfärlig ut
som Victor Hugo sagt», noterar han något
besviken vid anblicken av Notre Dame.
Inne i katedralens dunkel iakttar han en i
bön försänkt kvinna och undrar tyst vem
hon ber för. »En vägfarande, kanske en
förlorad son. För en man skjuten 1871 i
Buttes Montmartres ?» — Det är
signifikativt hur snabbt och otvunget Strindberg
associerar Kommunen med Hugo! Ett
annat exempel på det oförglömliga intryck
Victor Hugos skildring av Frankrikes
ödestimme efterlämnade består i att Strindberg
två decennier senare betecknade
infernoåret 1896 med termen »1’Année terrible».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
