Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommunarden Strindberg. Av Stellan Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan A hl s t r ö m
. . . där man vant sig att styra sig själv
och andra!»
Montanus’ föredrag, där han deklarerar:
»Sverige är, som var man vet,
ursprungligen en tysk koloni...» hade en speciell udd.
Ändå tydligare yttrar sig talaren längre
fram: »Andra lyckliga omständigheter hava
dock motverkat ett ensidigt tyskt
inflytande, vilket en gång gick så långt att
Sverige var en inkorporerad tysk provins,
såsom under Albrecht av Mecklenburg.» —
Strindberg gör i föga beslöjad form ett
inlägg i den politiska debatten.
I sina efterlämnade anteckningar talar
Montanus direkt om samtidsförhållanden.
»Sverige är en koloni, vilken haft sin
blomstringsperiod, stormaktstiden, och nu
synes liksom Grekland, Italien och Spanien
ingå i den eviga sömnen . . . Det stormar
ute i världen och folken ryta av harm mot
förtrycket, men här i landet firar man bara
jubelfester!»
I Olle Montanus mun lade den kunglige
sektern djärva åsikter vilka han ej ville
uttala i eget eller Arvid Falks namn!
Montanus är övertygad republikan. När han
talar om furstar som »alltid vilja vad folket
icke vill» och skyller vårt lands olyckor på
»de utländska dynastierna», är adressen
tydlig.
De konservativa i Sverige pekade
oför-tröttligen på Kommunens våldsdåd. —•
Greve von Sporn föreslår i
Arbetareföreningen Nordstjärnan en hedersgåva med
anledning av hertigens av Dalsland
kon
firmation. Därigenom skulle arbetarens
tacksamhet till konungahuset ådagaläggas
samtidigt som föreningen gav »ett uttryck
av ogillande över de arbetaroroligheter,
vilka under namn av Kommunen förhärja
Frankrikes huvudstad ...»
Den klassmedvetne snickaren Eriksson
har inte artisten Montanus’ sympati för
Kommunen. I varje fall finner han ej
opportunt att visa den utan invänder »att
det icke är arbetaren som gjort Kommunen
i Paris, utan det är ämbetsmän, advokater
— officerare, just såna där livbeväringar —
och tidningsskrivare, som gjort den!»
Bakom Erikssons och Montanus’
me-ningsskiljaktigheter skönjer man något
mycket väsentligt, de kommande
decenniernas eviga spänningsförhållande mellan
»vilden» Strindberg och hans
socialdemokratiska vänner, vilka gärna tog taktiska
hänsyn.
Borg, som funnit Falk »mogen för ett
avbrott med de där
kommunardförbindel-serna», räddar sin vän till borgerlig miljö.
Efter sin ungdoms Sturm und Drang
inlemmas han i det oscariska samhället. Men
vid romanens slut är Rousseau- och
Hugo-lärjungen Falk mera befåstad än någonsin
i sin radikala utopism och revolutionära
frihetskärlek, som successivt skall bära
namnen socialism, nihilism och anarkism.
Han är kommunard i själen och skall så
alltid förbli. Borgs ord — »Ni får allt akta
er för den mannen när han blir färdig en
gång», var profetiska.
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
