Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På promenad med marginalpoeten. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På promenad med marginalpoeten
Av Giinter D allmann
Överallt där folk är samlat
vill jag spela på min sytråd, utan ära eller lön
och när natten faller stilla
vill jag hoppas att det stör,
när ni hör mej spela hartsfiol i mörkret utanför.
X JLR MARGINALPOETENS flyhänta
värv dömt att gå bort med makulaturen i
ett och samma grymma sopnedkast?
Principiellt torde skillnaden inte vara stor
mellan den äkta kärlek som möter lyrikerna,
när en antologi skall samla deras utsöktaste
dikter i en ring, och den vänskapliga
sympati som journalismens rimsmed kan finna
hos en och annan andäktig tidningsläsare.
Den talangfulle marginalpoeten kan bli
kåsörens överman. Då han låter höra sin
speciella musik från en enmansorkester
— ackompanjemang till de färskaste
rubrikerna i dagens tidning — har han chansen
att nå djupt bland en stor menighet, de
vanligtvis omusikaliska och aldrig så
prosaiskt lagda läsarna medräknade. Nu är
ju denna enmansorkestermusik långt ifrån
alltid harmonisk; ett »örhänge» blir den
snarare genom motivval och om inte
behaglig så djärvt vädjande klangfärg. Det
är möjligtvis inte någon slump, då vi vid
försök till en gallring på tröskeln till det
späda femtiotalet möter en lagom
självironisk marginalskald, som orädd
persifle-rar hela kåren samt chockerande
programenligt kallar det för
Fjanterier.1
Månens bleka stråle föll
över den kastade handsken.
Picassos gula emaljöga
log gåtfullt och vemodigt
mot veronesernas
smaragdgröna färg
som håller i årmiljoner.
Vanderbilt förde tankfullt
näven mot diamantkofferten
för att köpa en Rembrandt.
Det skall vara så fint.
I kofferten låg en skallerorm
och slickade näven.
Urhunden brölade.
Urhunden brölade hest
från heliga
munkens källare:
Vem satan vågar påstå
att jag inte begriper konst.
Den fridsamme
cementkokaren
stack då sin bleka nos
ur mörka källargluggen
och ropade:
De maa ikke drille dyren.
Åt helvete med alla
som bär baskermössa.
Då rusade magistern
ut från klassen och skrek:
Huvudsaken är i alla fall
att inte trädet förtorkar.
»Smäda tidens gudar» är långt ifrån
dags-diktarens huvudbestyr; han får nämligen
inte förväxlas med den ingrodde
revolu-tionären-anarkisten och inte heller, när han
når högst, med gycklaren som kan vara
en excentrisk klåpare den där gärna skyller
på jäktets damoklessvärd när de poetiska
utförsgåvorna är klena. Höstens stormar
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
