Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På promenad med marginalpoeten. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På promenad med margin al poeten
är förvisso dagliga händelser, när den
säsongen är inne. Men tidningsläsaren
upplever dem olika. Marginalpoeten tolkar den
jäktade storstadsmänniskans bättre jag
inför fenomenet, det bättre jag som dock
ofta är för försagt för att yttra sig eller inte
ids att ge sig tillkänna:
Stormen.2
Stundom händer på jorden än
liksom det fordom gjort
att till och med tekniska vetenskapsmän
märker att havet är stort.
De läser vid höstliga frukostbord
att starka skepp gått i kvav,
och de ser genom fönstret på lövtäckt jord
hur stora träd brutits av.
Det susar och knarrar i fur och ek
det visslar kring väggar och tak,
och höstens blåsiga väderlek
är alltjämt en allvarsam sak.
Och vi säger varandra med vemodsfull röst
på en underbar sensommartid
att första halvseklets sista höst
har alltså tagit vid.
Poeten som fått inledningscitatet för vår
rundvandring på sin lott spelar »hartsfiol i
mörkret utanför» och till på köpet utan ära
eller lön. Men störa vill han tydligen de
saktmodigas sömn och de hårdlivades
morgonhumör:
Min hartsbit och min sytråd har just ingenting
att ge
åt de krävande esteterna i frackar och lamé.
Men bland gatans trubadurer står jag troget på
min post
för att givmilt dela med mej av min andes torra
kost.
Jag spelar för mitt nöje och får sällan någon slant,
men jag är ju inte heller någon riktig musikant.
Man får vedträd eller tofflor och en slaskhink då
och då
och det är en sällsamt salig fröjd att stå och spela
så!3
Han spelar för sitt nöje! Leklusten i
förbund med friheten att driva gäck står
skriven på hans visitkort. Bland den falska
men klädsamma blygsamheten att inte
vara någon riktig musikant, bara en
slask-spaltstrubadur på bakgårdar och tredje
klassens restauranger, döljer sig attack
och rackartyg samt ibland ett hånskratt
rakt i ansiktet på första parkettens folk:
»När de mäktige och morske bugar stolt
för din applåd är det jag som protesterar
med ett svinskrik på min tråd.»
Marginalpoeten som är poet är lyrikerns
broder, född i samma äktenskap men
lätt-fångad av rotationsmaskinernas lockelse.
På hans minnes näthinna kvarstannar
flingor från dagshändelsernas explosionsrök.
Sedan går han ut och sjunger en stump till
rubrikernas melodi. På tidningspapper
kringströs hans budskap, vilket han kan
misströsta om en vacker dag — eller också
alltjämt bekänna »en sällsamt salig fröjd
att stå och spela så».
II.
Marginalpoeterna skriver historia också,
inrikes såväl som utrikes. Den sortens
historieskrivning kan bli minst lika rolig
och roande som vad skolbarn och äldre får
läsa i en lagom kvick historiebok.
Skummar man samvetsgrant och välförfaren i
konsten att välja och vraka marginalpoesin
under årens lopp, så framstår
händelsernas räckvidd om inte i en skön så en klar
dager. Är det förmätet att påstå —■ fast
parentesen är ett ämne för sig och en
längre utredning stupar på
utrymmesbristens diktatur — att somliga av lyrikens
klassiker då och då snuddat vid
marginaldikten? Även dessa har stundom lyssnat
till dånet från gatan och gjort en stor liten
dikt av dagens smärtor eller dagens
futiliteter. Marginalpoeten däremot, som endast
kan anvisas nödbostad i lyrikens väldiga
rike, får för det mesta nöja sig med ett
smakprov, en temperaturkänning med kort
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
