Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realisten Caravaggio. Av Alf Liedholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Realisten C ar av ag gi o
Av Alf Liedholm
JETLEV RADE konstnärer har det
varit gott om tiderna igenom, men
frågan är väl om någon av världskonstens
män låtit sitt temperament löpa iväg med
sig lika snabbt som Michelangelo Merisi, il
Caravaggio. Brådmogen och besvärlig
skapade han under decennierna närmast 1600
verk som kom att påverka måleriet under
nära nog ett helt sekel och som när de nu
framträder i renoverat skick överraskar och
hänför en sen eftervärld.
Caravaggio var realist och en av
konstens största. Men han var inte realist på
det situationsmässigt briljanta och
tämligen själlösa sätt som Frans Hals och
Anders Zorn var det. För honom innebar
verkligheten inte blott materia utan även
ande. Han var i många avseenden ganska
lik Gustave Courbet som både människa
och konstnär, men han var i sitt måleri en
betydligt större psykolog.
Egentligen borde ingenting vara enklare
och mindre svårförklarligt än realistens
inställning till omvärlden. En förutsättning
för honom är snabba reaktioner, en annan
förmågan att uppleva verkligheten
omedelbart. Han ser, där andra funderar, formar
om och väljer. Naturligtvis komponerar
även realisten intuitivt, medan han skådar
motivet. I annat fall vore han inte konstnär.
Men han har mycket litet behov av yttre
apparat och tänker föga på en skön linje.
Det verkliga, det kroppsliga — det må
gälla levande eller döda föremål — är för
realisten det väsentliga. Han vill naturens
närhet.
Men just tack vare enkelheten i
inställningen är det hart när omöjligt att bli en
verklig realist, om man inte är född till det.
För realisten är synen på tingen det
avgö
rande. Utan denna syn kan en konstnär
genom flit och studier åstadkomma god
realistisk skildring men knappast stor
realistisk konst. Efterbildare har stora utsikter
att nå längre inom det klassiska. Det är
lättare att driva upp en beaktansvärd
känsla för linjen genom hedervärda lån
och omsorgsfulla kopieringar än en frisk
och omedelbar syn på världen. En sådan är
reserverad för barn och realister.
Det är också lättare att förklara, hur
Rafael och Ingres nådde fram till sin
utsökta linjekonst än hur Caravaggio och
Courbet kom att skapa sina verk. Det
förefaller som sprängde realismens genier
sin väg genom samtiden som ett slags
konstnärliga bombnedslag. Det går för
deras del alltid att peka på realistiska
tendenser i tiden — när har sådana för övrigt
inte funnits? — men det är till ytterlighet
svårt att förklara varför dessa vaga
realistiska tendenser eruptivt bryter fram hos
ifrågavarande personer, de må till sin
läggning vara aldrig så impulsiva. Så mycket
vågar man dock säga att målarrealisternas
väg underlättas av att de kommer från
provinsen med åtföljande bondskhet. Och
deras växt som konstnärer synes främjas
av att de i stort sett får sköta sig själva.
Förutom ett införande i hantverkets
hemligheter tycks de behöva föga vägledning.
De lär av naturen och någon gång av en
och annan självvald mästare från det
förgångna.
Michelangelo Merisi är i sitt århundrade,
liksom Courbet i sitt, ett skolexempel på
en boren realists vandring mot
mästerskapet. Han föddes 1573 i den lilla slottsbyn
Caravaggio. Hans fader var arkitekt eller
kanske byggmästare hos slottsherrn. Han
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
