Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassikern Pär Lagerkvist. Av Erik Hörnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassikern Pär Lagerkvist
Av Erik Hörnström
_Jt ÅR LAGERKVIST står i många
avseenden som en man för sig i vår litteratur.
Han har aldrig tillhört någon tydligt
avgränsad grupp eller något kotteri, och han
har inte bildat skola: det finns knappast
ens några lagerkvistepigoner. Hans
inflytande har varit stort, men det kan sällan
avläsas direkt i motiv, rytmer eller klanger.
Överblickar man vår litteraturs landskap
från hans utsiktstorn, ser man på ena sidan
den terräng, som bildas av den
dokumentariska naturalismens efterföljare, på den
andra den lyriska,
psykologiskt-roman-tiska falangens omväxlande landskap.
Lagerkvist har i stort sett undvikit att syssla
med litterär kartläggning, han är i själva
verket aldrig provinsiell eller nationell. Han
är i grunden också oberörd av
djuppsykologien, som annars satt sin prägel på det
mesta omkring honom.
Lagerkvist har bekänt sig till arvet från
Aten. Han har vallfärdat till Akropolis
och han har prisat den klassiska idealismen,
sådan den framträtt hos Tegnér och
Heiden-stam. Det är ingen censurerad
skolboks-klassicism det gäller här, utan en klassicism,
där satyrmasken grinar bredvid de
värdigt harmoniska idealansiktena. Lagerkvist
är klassisk i sin form. Det klassiska ligger
i slutenheten i hans verk, i den strama
uppbyggnaden, i den höga
allmängiltigheten och i klarheten i hans stil. Det
klassiska ligger också på ett annat plan, i
viljan att se och konstatera allt mänskligt,
i förmågan att stå utanför som en
vetenskapsman inför sitt material.
När man på detta sätt karakteriserar
Lagerkvists konst, tänker man främst på
hans produktion under de sista tio åren,
framförallt på Dvärgen och Barrabas. Men
är inte denna klassicism något nytt hos
Lagerkvist? Hur stämmer karakteristiken
på hans tidigare alster? Var han inte en
gång vår förste och kanske ende litteräre
kubist och expressionist: så våldsamt
oklassisk som möjligt?
Ytligt sett saknas det klassiska elementet
i programskriften Ordkonst och bildkonst
från 1913. Liksom sin läromästare
Apolli-naire står Lagerkvist här närmast
avvisande till den klassiska konsten, och han
nämner i sin uppräkning av litterära verk
inte något från den grekiska eller romerska
kulturen. Det är emellertid ofta påpekat,
att kubismen innehåller starkt klassicistiska
element. Att dess teoretiska företrädare
sökte anknytningar på annat håll, beror
måhända på att de mött det klassiska i
prerafaelitisk form. Vissa av Lagerkvists
ungdomsdikter har sådana drag, men i
Paris har han mött andra signaler. Den
rena konst, som Apollinaire förkunnar,
har sin motsvarighet på det litterära
området. Lagerkvist pekar på Poe och
Baudelaire bl. a., och då framträder genast
tydligare sammanhanget med de klassiska
idealen. Vad Lagerkvist efterlyser i
Ordkonst och bildkonst är en allvarlig,
upphöjd, stramt objektiv, närmast monumental
konst. I stor utsträckning har han i sin
egen produktion troget följt detta program,
som till sitt väsen är i grunden klassiskt.
Det finns anledning att anta, att både
kubismens företrädare och Lagerkvist själv
snart blev medvetna om detta, och när den
tyska expressionismen blev internationellt
uppmärksammad, fann man där en
påtaglig anknytning till klassiska stilideal. Efter
ett par år hävdar Lagerkvist också i en
uppsats, att det hos den nya konsten finns
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
