Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassikern Pär Lagerkvist. Av Erik Hörnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Hörnström
vidare besvaras, endast om den ställs så:
Finns det någon konst, som är skapad
utifrån icke metafysiska utgångspunkter?
På det kan man svara, att det verkar, som
om en del av de nyare ismerna åtminstone
försökt arbeta i den riktningen, t. ex.
surrealismen och existentialismen. Det är
självklart, att en sådan konst inte kan vara
självändamål utan måste underordna sig
det enda mål man kan ställa utifrån andra
än metafysiska utgångspunkter. Målet
ligger i frågan: Hur ska vi bära oss åt för att
göra livet drägligt för varandra? Hur en
sådan konst skall se ut, vet ingen. Men den
måste uppfylla ett krav: den måste på helt
realistisk grund ha en positiv inställning
till människan. Människan måste ha
självständigt värde såsom empiriskt faktum,
inte bara som ett led i ett metafysiskt
sammanhang.
Utan tvivel har Lagerkvist arbetat i
denna riktning, tydligast i de båda essäerna
Det besegrade livet och Den knutna näven.
Det är ytterst karakteristiskt, att han, när
han tillgriper den dramatiska, lyriska eller
episka formen blir i betydligt högre grad
bunden till den metafysiska traditionen.
I teorien är Lagerkvist i dessa essäer
konsekvent antimetafysiker. Alla trossystern
är människoverk, och de är underkastade
utvecklingens lag. Men samtidigt hyllar
han tron och förklarar den vara nödvändig
som drivkraft i människans skapande
verksamhet. Lagerkvist har väl här förbisett,
att det absoluta ligger i trons begrepp,
men det absoluta är oföränderligt och
därför i princip icke skapande. Det fasta, det
bestämda, den raka linjen, det klassiska,
tron, allt detta är icke skapande, det är i
stället tvivlet, det aldrig säkra, det
hypotesprövande, det komplicerande, som är
skapande. Det är vanskligt att söka ge
gamla associationsfyllda begrepp en ny
innebörd. Språket är ibland en andlig
tvångströja, som tvingar oss dit vi inte
vill gå.
Brottningen mellan det som här har
kallats det klassiska och det vi enklast kan
kalla det antiklassiska i vår kultur är det
betydelsefullaste, som nu tilldrar sig i
världen. Denna brottning avspeglar sig
på ett uppskakande sätt i Lagerkvists
författarskap. Det ser ut, som om det klassiska
just nu skulle ha övertaget, inte bara i
Lagerkvists författarskap utan i
kulturlivet överhuvudtaget. I litteraturen finner
man en ny klassicism eller en ny romantik,
och man väntar, att detta skall bli
femti-talets melodi. Mången hälsar denna
utveckling med glädje — men vad innebär
den egentligen? Segrar inte med
klassicismen det inhumana? Är det inte av pur
trötthet vi stiger tillbaka och — för att ta
exemplet ut Lagerkvists författarskap —
betraktar Barrabas som mannen utan nåd.
Barrabas finns, men måste vi inte arbeta
efter den hypotesen, att han inte alltid
måste finnas? Vem har ansvaret för
Barra
bas? Ingen. Han kunde inte vara mera
ensam, om han vore den enda människan
på jorden. Det vore inte möjligt att göra
konst av Barrabas, om inte den
meta-lysiska möjligheten låge som en aldrig
utsagd förutsättning bakom.
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
