Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktarna kring det dansande bordet. Av Hans Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktarna kring det dans ande bordet
Av Hans Lindström
ÄR Jan Fridegård för några år
sedan proklamerade sig som anhängare av
spiritismen, väckte detta ett visst
uppseende i den litterära världen. Man hade
svårt att förstå att Lars Hårds diktare
med den bistert rationella livssynen och den
kristallklara stilen kunde duperas av
ekto-plasman och trumpetstötarna från den
»andra sidan», av hela denna bråte av till
ytterlighet triviala föreställningar som
klibbar fast vid de spiritistiska grundbegreppen.
Det behöver inte sägas, att den djupt
personliga upplevelse, som redan
Torntuppen (1941) vittnade om, är sakrosankt.
Den är Fridegårds privata egendom.
Men när de spiritistiska upplevelserna
omsätts i dikt, blir förhållandet ett annat,
och den kritiske nödgas konstatera, att
andegenren är farlig. Det löjliga ligger
betydligt närmare till hands än det sublima.
Inför det prov på spiritistisk
novellskriv-ning som Fridegård levererade i FIB:s
julnummer 1949, infinner sig tyvärr blott
alltför lätt associationerna till de
amerikanska trickfilmer som visades någon gång
på 30-talet, och i vilka lätt salongsberusade
andar spelade en applådknipande roll.
Fridegård vill förvisso varken knipa
applåder eller slå mynt av sin tro, och
kanske kan han finna formeln för en spiritistisk
diktning. Det skulle i så fall vara en
innovation i världslitteraturen — såvida man
inte vill räkna t. ex. Divina Commedia
till den spiritistiska litteraturen. Men
metafysisk och spiritistisk dikt är nu inte riktigt
samma sak, och de som har ägnat sig åt
den senare formen har knappast skurit
några lagrar vare sig åt sig själva eller åt
andarna. Fridegårds försök är ju långt
ifrån det första.
Tvärtom har under årens lopp en lång
rad författare slagit sig ner kring det
dansande bordet, misstrogna eller godtrogna,
drivna av parapsykologiskt intresse eller
hopp om att få sin religiösa tro bekräftad
av ögonens och öronens vittnesbörd. De
flesta har rest sig mycket hastigt, men några
har suttit kvar, förnummit det underbara
och blivit profeter. Det mest bekanta
fallet är väl Conan Doyle, som till miljoner
läsares sorg tog livet av sin Sherlock Holmes
för att i stället väcka andevärlden till liv
i en lång rad dammhölj da spiritistiska
skrifter.
Men spiritismens litteraturhistoria —
eller åtminstone litteratörhistoria — visar
sig vid en undersökning innehålla
förvånansvärt många blad.
Det var som bekant på 1850-talet som
den moderna spiritismen — om äldre tiders
andeskåderi är här icke tal — spreds över
Europa som en farsot från den
amerikanska smittokällan. Klappandar, psykografer
och borddans kom på modet och medier
växte upp som svampar ur jorden. De som
hade bäst tumme med andevärlden vann
stor ryktbarhet och förstod även att sälja
sina färdigheter på världsomfattande
turnéer. Inför en häpnande samtid, i
hovsalar och författarsalonger, demonstrerades
de mest förunderliga levitationsfenomen
och skrevs ett avsevärt antal griffeltavlor
fulla med andeskrift.
Redan Edgar Allan Poe hann före sin
tidiga död 1849 anamma den förste store
spiritistprofeten Jackson Davis’ förkun-
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
