Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktarna kring det dansande bordet. Av Hans Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktarna kring det dansande bordet
nu vid min högra skuldra alldeles invid
mitt öra. Jag såg henne inte. Hon var ej
något kroppsligt. Hon var ingenting, och
jag sade till mig själv i samma ögonblick:
Det är inbillning. Men jag förnam vad hon
ville säga, att hon var lycklig över att vara
löst från den tunga jordiska kroppen. Att
hon var jublande glad över att vara en
ande, över att inte mer vara bunden.
Det varade bara ett ögonblick. Hon flög
vidare ut genom vänstra väggen, och jag
tyckte mig kunna följa hennes färd bort
över landet, ilande snabbt, lycklig, tills hon
försvann bakom bergen.»
Denna vision är okroppslig, drömlik, den
har inte någon alltför handgriplig
ekto-plastisk realitet. Därför stöter den inte,
utan griper. 1940 trycktes i BLM en
posthum novell av Selma Lagerlöf, »Själen», där
samma upplevelsestoff gestaltas i
konstnärligt bearbetad version. Själen har just
lämnat den döda kroppen, som den ser
ligga utsträckt under täcket. Nu befinner
den sig i mellantillståndet. Rådvill och
ängslig har den krupit ihop bland
ljungtuvorna på heden; den känner frihetens,
okroppslighetens lycka men saknar
människolivet, människans kärlek, barns
smekningar, livets spännande lek. Den ser en
myra komma krypande tvärs igenom sin
hand, och minnen av en tidigare existens
föds i själens medvetande: »En gång förr
har den varit en varelse av tunn dimma, en
skugga, som en myra kunde genomtränga.
Den vet inte när. Det måste ha varit för
mycket länge sedan.» Själen förstår: den
okroppsliga tillvaron har varit den sanna,
riktiga — jordelivet endast ett fängelse,
vars portar har sprängts av döden. Läran
om reinkarnationen som här uttalas har
Selma Lagerlöf tidigt omfattat.
Det är lockande att sammanställa denna
skildring av den vilsna och ännu vid det
jordiska bundna själen med Fridegårds
berättelser om »mellantillståndet» i
Torntuppen, som utkom följande år. Kanske
har Selma Lagerlöfs posthuma novell haft
någon betydelse vid konceptionen äv denna
säregna bok om den avlidne soldaten Froms
själ, en klumpig Ariel i det luttringens
luftterritorium, vars övre gräns sakta flyttas
allt närmare himlen. Åtskilliga
överensstämmelser i föreställningen om denna
själens förberedelsetid kan spåras mellan de
båda diktarna, bl. a. skymtar även hos
Fridegård preexistensbegreppet. Men
skillnaderna är stora. Selma Lagerlöf är djupt
allvarlig, andäktig inför det eviga livets
mysterium; hennes skildring av Själen
håller den »höga» tonen. Fridegård är
realist, detaljskarp och mustig. Soldaten Froms
själ är ingen stillsam och mediterande ande
utan bibehåller en hel del av det jordiska
fodralets rustika skick och osminkade
vokabulär.
Det kan ha sina konstnärliga vådor att
handskas så naturalistiskt med
andevärlden. När andarna — som i Fridegårds
senare spiritistnovell — hämnas jordiska
oförrätter genom att sparka sina
antagonister i ändan, är man farligt nära de
hollywoodska spiritistspexen. Och etiken
är väl också en smula diskutabel. Men visst
kan Fridegård försvara sig och peka på en
ungefär lika realistisk föregångare:
andegenrens primus motor, Swedenborg. Inte
saknas det något av drastisk
handgriplighet och påträngande sensualism i hans
ut-målning av andevärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
