Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Textil från en svunnen kultur. Av Gunvor Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Textil från en svunnen kultur
väv, som de sedan kunde fullborda. De
rika gravfynden av sländor, olika
vävredskap och originellt uppnystade garnbollar,
pärlor, metalltrådar och snidade
prydnader för applikation och annat nyttigt
svarade för att fliten även borde härska efter
den timliga döden och att en annan värld
väntade på resultaten från gravkamrarnas
sysselsättningar.
Applikationssömnaden var en annan
detalj i textilkonsten. Det färdiga tyget
dekorerades med prydnader i form av
silver-, guld- och pärlemors tycken.
Snör-makerier bidrog ju på sitt sätt, men den
märkligaste av alla, den s. k.
fjädermosaiken, kan man nog räkna som en av de
sinnrikaste textila uppfinningar, som
förekommit, om man nu skall räkna fjäder som
ett textilt material. Dessa exklusiva
ut-smyckningsdetaljer har vi inte maken till i
vår tid.
Fjädermosaikerna tillhörde de inkaiska
praktdräkterna, och de prunkade
huvudsakligen i lysande gula och röda färger,
men även grönt och blått förekom, dock i
mera sparsam utsträckning. Denna teknik
utfördes på så sätt, att fjädrarna knöts
fast vid tvärgående snören. Effekten av
denna utstuderade metod är ett rent
ryaanslag, och den är faktiskt besläktad med
ryaknytningen. Man kunde uppnå de
vackraste mönster, och ingenting tycktes heller
omöjligt för de fantasifulla
textilkonstnärerna. Man har t. o. m. vävt in fjädrar
som ornament.
En teknisk hjälpreda, som man däremot
levde helt i avsaknad av, var saxen, och
kniven kom heller inte till användning,
varför man varken förstod sig på att klippa
eller skära sönder den färdiga väven.
Därför fick man redan vid vävens uppsättning
bestämma sig för det färdiga styckets
format. Därigenom lärde man sig att på ett
knepigt sätt dela på varpen, när det var
fråga om att ge plats för klädesplaggets
halsringning. I all sin primitivitet är detta
Dubbelvävnad, troligen del av ett
klädesplagg. De båda bår derna med
figurer i två färger i
Tiahuanaco-stil. Tekniken är känd från
de äldsta perioderna.
förfaringssätt genialt, då det sparar
textilmaterial och inte en enda onödig garnända
behöver slösas bort. Varje avslutad sak
syddes sedan ihop i sömmarna, vilket i sin
tur gjorde, att formerna på varje plagg var
mycket enkla. Vävarens skicklighet med
att visa upp en elegant urringning är också
påfallande hos de gamla peruanska
kläderna. En vadderad mansdräkt
sammansatt av bruna och beigefärgade rutor visar
också, att såväl halsöppning som
ärmuppslag förstärkts med invävda
gobelängpartier.
Kunde man inte konsten att klippa, så
var man däremot mycket fingerfärdig i
sömnad. Skickligt hopfogades de olika
tygstyckena, för att inte tala om, hur
virtuost man kunde brodera redan under
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
