Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syskonen Fröding och Ida Bäckmann. Av Germund Michanek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Germund Michanek
som kommit från »det bleka sträfva lilla
landet där uppe vid nordpolen». I sin
isolering längtar han efter sin älskade, som
skall komma med nästa båt: »Hon har
ej låtit hindra sig af något» — det gjorde
inte heller Ida Bäckmann. Senatorn har
påtagliga likheter med Fröding och hoppas
på en allförsoning som är besläktad med
gralfilosofien. Kapitlet är löst infogat i
reseskildringen; sannolikt har det skrivits
— jämför dedikationen! ■— enbart för att
påminna Fröding om författarinnans
brinnande kärlek.
Ida Bäckmanns kärlek till Gustaf
Fröding var av rent platoniskt slag. Däremot
fanns det i Frödings förhållande till henne
ett stundom frambrytande drag av stark
sinnlighet. Ida Bäckmann är själv den som
berättat mest om denna sida av deras
vänskap, men ändå tycks hon, när hon i sin
bok utförligt försvarar alla sina mått och
steg, helt utesluta möjligheten att de
sexuella begär hon uppväckte hos den
sinnessjuke och överkänslige Fröding skulle ha
kunnat försämra hans själsliga balans.
När Mauritz Hellberg 1941 skrev sina
fem mycket uppskattande artiklar om
Gral-sökaren (den andra upplagan av Ida
Bäckmanns Frödingsbok), berörde han flyktigt
förhållandet mellan författarinnan och
skaldens syster Cecilia. Ida Bäckmann visade
sig, säger han, »mycket hänsynsfull mot
den i det längsta älskade och beundrade
Cecilia men [hon visade] också en
oskuldsfull obekantskap med vissa livsförhållanden,
som försvårar en förstående uppfattning»
(kurs. här). Detta är själva kärnpunkten. Ida
Bäckmann väckte visserligen en våldsam
opposition, när hon 1913 gav ut sin bok om
Fröding, just därför att hon ganska ingående
skildrat hans sexuella fantasierpåhospitalet,
men samtidigt som hon med så oförskräckt
öppenhet talar om dessa ting, förefaller hon
aldrig ha förstått att det för Fröding gällde
en obeveklig realitet, ett problem som
tidtals överskuggade allt annat. För Ida
Bäckmann tycks sedlighetsfrågan aldrig ha
blivit mer än ett intellektuellt
diskussionsämne.
Som ett äkta barn av den victorianska
sexualmoralen framställer henne också
Cecilia Fröding i ett intressant brev till Ellen
Key den 5 aug. 19041, alltså strax efter
sedan Ida Bäckmann genom ingripande
från Cecilia och förmyndaren, advokat Carl
Lagerlöf, hade skilts från Fröding. Cecilia
berättar att broderns hälsa försämrats,
vartill bidragit »en alldeles olämplig
kärlekshistoria»: »Det är neml. så med Gustaf, att
hans egentliga lif varit förlagt till ett plan,
så att säga högre sinligt, än det rent
materiella; i denna sin egentliga lifsatmosfer är
han rik och stark och en rigtig meniska(!).
Så fort han deremot skall röra sig med
materiella medel är han klumpig och olycklig
och kan ej hjelpa sig sjelf.» Denna
klumpighet har särskilt plågat honom, när det
gällt erotiken, menar Cecilia, och hon
fortsätter med Ida Bäckmann i tankarna: »Men
mycket beror också på den rent fenomenala
brist på verklig kvinlig instinkt, som tycks
vara ett grunddrag hos våra familj e- och
skolbildade flickor. Jag kallar det för
okunnighet och råhet. Inför lifvets vigtigaste
frågor stå de som en ko vid en nymålad
grind — som vi säga i Vermland.» Hur
frigjord Cecilia Fröding verkligen var i sin
syn på moraliska problem framgår av
följande ord, som lika väl kunde ha skrivits
av hennes bror: »Men till denna brist på
förfining kommer, genom en hycklande och
konventionell känslohumbug, ett visst drag
af perversitet som på mig verkar direkt
vedervärdigt. Jag menar den perversitet
som uppsöker surrogater och skyr den äkta
varan.»
I ett senare brev till samma adressat
(7/10 1904) berättar Cecilia hur hon i det
1 Breven från Cecilia Fröding till Ellen Key
finns i Kungl. biblioteket. Jfr också Ulf
Witt-rock: Cecilia Fröding och Ellen Key, Ord och
Bild, h. 12, 1949.
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
