Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syskonen Fröding och Ida Bäckmann. Av Germund Michanek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syskonen F r ö d i n g och Ida Backmann
Av Germund Michanek
ÅR Ida Bäckmanns bok om
Gustaf Fröding utkom 1913 väckte den en
storm av förtrytelse. Här blev den älskade
nationalskalden endast två år efter sin död
skildrad som patient på ett sinnessjukhus,
där råttor om nätterna hoppade upp i hans
säng och där han måste skära sig i
handleden med-glasskärvor för att slippa
kommenderas ut på jordbruksarbete. Till råga
på allt framställde Ida Bäckmann sig själv
som Frödings älskade, som endast genom
ingripande från andra människor kunnat
skiljas från honom. I våldsamma insändare
och artiklar avrättades boken, och man
förnekade kategoriskt att något som helst
kärleksförhållande rått mellan Fröding och
bokens författarinna. Mest nitisk härvidlag
var överläkaren på Uppsala hospital Frey
Svenson, som kallade hennes bok »en högst
banal skildring av känslotillståndet hos en
av de kvinnor, som hakade sig fast vid den
värnlöse Fröding» (Aftontidn. 4 dec. 1913).
Han har naturligtvis rätt i att
författarinnan skänkt sin kärlekssaga ett alltför
romantiskt skimmer.1 Men det bör slås fast
att kärnan i hennes berättelse är sann:
Fröding har verkligen hyst allvarliga
känslor för Ida Bäckmann. Hans ende förtrogne
i denna fråga tycks ha varit dåvarande
underläkaren Herman Lundborg, senare
professor och berömd rasbiolog, vilken i en
tidningsartikel (Aftonbladet 12 nov. 1913)
uttryckligen har förklarat: »Han (Fröding)
talade med mig vid några tillfällen om sin
önskan att med henne ingå ett närmare
förbund för livet, om han blev så kry att
1 Jfr min understreckare »Fröding, Lagerlöf
och Ida Bäckmann» i Svenska Dagbladet 26 jan.
1951-
han kunde lämna hospitalet och föra en
mera självständig tillvaro.» Det finns ännu
ett par dokument, som båda avfotograferats
i Ida Bäckmanns bok och som förefaller
mig styrka hennes påståenden. Det ena är
Frödings avskedsbrev, där han bl. a. skriver:
»–––- det allvarsamt fromma barnaansikte,
jag en gång sett hos dig, behåller jag i
erinringen såsom en glimt af lycka och såsom
en jag icke förtjänat.» Det andra är den
psalmbok han skänkte sin väninna med
följande tillägnan: »Ida Bäckmann af
Gustaf Fröding. Ty intet finns som icke vinns
af kärleken som lider.» Om man känner till
med vilken oändlig samvetsgrannhet
Fröding vägde varje ord, särskilt under
sjukdomsåren, måste man förvåna sig över det
otvetydiga i dessa båda vittnesbörd. Men
det är naturligtvis ofrånkomligt, att hans
känslor i hög grad var beroende av
sjukdomen och av det faktum att han på
sjukhuset var isolerad från allt annat
kvinnligt sällskap. Det framgår också av
Frödings brev till Ida Bäckmann (Kungl.
bibi.), att han åren före hospitalstiden var
ganska road av hennes lustigheter men
f. ö. tämligen likgiltig. Att han inte
återknöt kontakten efter hospitalsåren blev en
svår missräkning för hans beundrarinna.
Däremot fortsatte Ida Bäckmann med
obeveklig energi sina ansträngningar att
åter få träffa Fröding. Hon skickade
honom en mängd brev och vykort från sina
talrika resor, och 1906 sände hon sin då
utgivna reseberättelse »Afrika» med
följande dedikation: »Denna bok är från mig
till Dig Gustaf. Läs Wildebeeste om du
ej kan mer. din I. B.» Kapitlet
»Wildebeeste» handlar om en afrikansk senator,
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
