Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En musikalisk diplomat i Wien. Av C.-G. Stellan Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C.-G. Stellan Mör n er
hjälp av stipendier hade han kunnat
tillbringa några år i Uppsala och där avlägga
examen. Till skillnad från sin bror,
mångsysslaren Gustaf Abraham, tycks Fredrik
Samuel ha mottagit intryck mera från
upplysningsfilosoferna Rousseau och
Monte-squieu än från Sturm- und Drangkretsarna
eller Kant. Sin första musikundervisning
erhöll Silverstolpe av sin mor, friherrinnan
Eleonora Catharina Leijonhufvud, som
tidigt var en stor vän av Haydn. Snart
kände han en stark längtan efter att få
studera musikens »regler och konst», d.v.s.
musikteori, och denna längtan fick han
uppfylld genom lektioner för och samtal med
tonsättarna och ledamöterna av
Musikaliska akademien Pehr Frigel och Johan
Wik-manson. Särskilt beundrade han den
tyskfödde kompositören Joseph Martin Kraus,
Gustav III:s hovkapellmästare, och när
denne redan 1792 avled, beslöt Silverstolpe
att tillsammans med sin bror Gustaf
Abraham samla och utge den mångsidige
vännens verk. Silverstolpe umgicks i hemlandet
även med många andra musikpersonligheter
t. ex. abbé Vogler, Haeffner samt
stadsarkitekten och organisten Erik Palmstedt.
Genom den sistnämnde råkade han även
andra goda vänner, sådana som sin tidigare
lärare i teckning, arkitekten L. J. Desprez,
Sergel, bröderna Martin samt flera
representanter för den gustavianska litteraturen.
Man kan således utgå ifrån, att
Silverstolpe anlände till Wien med stora
förväntningar och med många förmaningar
från vännerna därhemma att för all del
inte försumma att se det eller det och höra
det eller det, och sina många brev till
släktingarna har han skrivit med en tydlig
biavsikt att senare själv behålla dem som
ett slags dagboksanteckningar från sin
wientid. Han var också en mycket flitig
och uppenbarligen tillförlitlig brevskrivare,
och varje vecka fick hans »söta Far»,
»ömaste Moder» eller någon av de tre
bröderna innehållsrika skildringar från Wien.
Av modern hade han blivit uppmanad att
personligen uppsöka Haydn och därvid
framföra hennes varmaste tacksägelser för
allt det härliga denne skänkt henne genom
sin musik. Men Haydn var vid denna tid
musikens okrönte kung, och det dröjde
nästan ett helt år, innan Silverstolpe fick
ett lämpligt tillfälle att nalkas honom. Då
de råkades vid en konsert hos furst
Schwar-zenberg blev Silverstolpe genast förtjust i
honom, och Haydn tycks av allt att döma
ha blivit intresserad av den främmande
unge diplomaten, i synnerhet sedan denne
förklarat, att han var god vän till Kraus
och ägde åtskilligt av dennes verk både i
original och avskrift. Silverstolpe var inte
sen att odla denna värdefulla bekantskap,
och sin fleråriga vänskap med Haydn har
han senare delvis återgivit i sin anonymt
utgivna samling uppsatser »Några
återblickar på rygtets, snillets och konsternas
verld» (1841). Det hände vid deras samvaro,
att Haydn satte sig vid cembalon och
föredrog några av sina sånger, han kunde också
visa partituravsnitt av dagens arbete på
oratoriet »Årstiderna», och ibland hedrade
han Silverstolpe med att intaga supé hos
honom och lyssna till kammarmusik av
svenska tonsättare, t. ex. Kraus och
Wik-manson. Det var också genom Silverstolpes
förmedling som Haydn gav tillstånd till att
Wikmansons tryckta kvartetter fick
innehålla en dedikation till stråkkvartettens
mästare framför andra. Sådant kunde
betyda en hel del för verkets åtgång.
Vid årsskiftet 1797—98 skrev
Silverstolpe ett långt brev till sin äldre bror,
skalden Axel Gabriel, som redan var
ledamot av både Svenska och Musikaliska
akademien, och föreslog bl. a. att några av
Wiens främsta tonsättare skulle väljas till
ledamöter av Musikaliska akademien i
Stockholm. Förslaget mottogs med
tacksamhet, och redan i början av 1798 invaldes
Haydn och Albrechtsberger, senare även
Salieri. På hösten samma år kallades Silver-
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
