Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En musikalisk diplomat i Wien. Av C.-G. Stellan Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En musikalisk diplomat i Wien
blivande svenske konungen. Denne visade
redan nu ett oväntat intresse för
Silverstolpes land, som drygt ett decennium
senare så överraskande skulle kalla
fältmarskalken till svensk kronprins. — Eljest höll
sig Silverstolpe mycket på sin kant mot allt
»revolutionärt», och troligen är detta en
av förklaringarna till att han så flyktigt
och summariskt omnämner den unge
Beethoven, som just vid denna tid hade rykte
om sig att hysa »revolutionära» åsikter.
Även i sina personliga depescher till Gustav
IV Adolf berättade Silverstolpe förutom
om allt hovskvaller åtskilligt om personliga
politiska motsättningar och i enstaka fall
även om musikaliska tilldragelser vid hovet
— till vad verkan nu det sistnämnda hava
kunde.
Betydelsen av Silverstolpes wienvistelse
kan ur musikalisk synpunkt spåras i olika
sammanhang, och ett särskilt
kulturhistoriskt intresse äger hans på släktgården Näs
bevarade notsamling (som tyvärr inte kan
behandlas här), där drygt ioo-talet
tonsättare finnas representerade, och där bl. a.
tillförlitliga kopior av arior och andra
operaavsnitt av Haydn finnas, vilkas original
tycks vara förkomna och därför ha varit
okända för internationella Haydnforskare
som J. P. Larsen och A. van Hoboken.
Särskilt anmärkningsvärd är också
Silverstolpes otroliga flit i fråga om notkopiering
och den skönskrift som han därvid presterat.
Otaliga verk i Silverstolpes avskrift bevaras
i Uppsala, i Musikaliska akademiens
bibliotek samt på Näs och dessutom finnas på
samma ställen samlingar av Silverstolpes
egna kompositioner, mest vokala verk utan
större anspråk och med tydlig anknytning
till Haydn, Kraus o.a.
Silverstolpe levde ett långt liv, och när
han som kammarherre och f. d.
överintendent för Akademien för de fria konsterna
1851 slutade sina dagar, hade redan
himla-stormaren Wagner fått sina tidigare
musikdramer uppförda, och musiken hade på det
hela taget genomgått en kraftig
omvälvning. I Sverige stod romantiken högt i
kurs, kammarmusik, romanssång och
sångspel behärskade musikintresset, de
wien-klassiska mästarna ägnades ett mera ljumt
intresse, och Glucks operaideal var det
knappast någon som längre kom ihåg.
Men Silverstolpe var och förblev en typisk
gustavian — han bar ännu på ålderdomen
sin peruk —, och hans musikaliska smak
var fast förankrad i 1700-talets sista
årtionden. För de yngsta generationerna av
musikintresserade kunde han som ingen
annan berätta om den tid då vare sig
Italien, London, Paris eller Wien kunde
överglänsa operaföreställningarna på Gustav
IILs opera i Stockholm, själv hade
Silverstolpe i Wien diskuterat musik med Haydn,
han hade spelat fyrhändigt med Constanze
Mozart, han hade bläddrat igenom Mozarts
manuskripthögar, han hade varit en
personlig vän till Kraus, bättre än någon annan
lärt känna dennes verk och själv skrivit en
biografi över honom. Allra tydligast
kommer Silverstolpes inställning till de stora
mästarna till uttryck i följande lilla reflexion
från 1830 över fem tonsättare (obs. att
Bach och Beethoven saknas!): »Hvilken,
bland musikaliska Författare, förenar med
snille, konst och smak, så mycket natur och
hjärtelighet, som Haydn? — en så förädlad
skönhetskänsla, som Mozart? — en i själen
inträngande ande, som Kraus? — ett så
dramatiskt lif och sanning, som Gluck?
— en lika djerf och hög flygt, som
Hän-del?»
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
