Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Utvecklingsläran och dess kulturhistoriska betydelse. - Darwin, hans lif och lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genialiska verksamhet, som denna uppfattning i
våra dagar vunnit ett inflytande och en
betydelse, som sträcka sig vida utöfver den
egentliga naturvetenskapens råmärken. Ty
förtjänsten att hafva bragt
utvecklingsprincipen till heders tillkommer i första rummet
den genom Darwin reformerade
descendensteorien, och det är denna princip, hvilken
numera ej blott naturforskaren utan ock
fornforskaren, historikern, språkforskaren taga till
utgångspunkt: alla söka de, så snart de vilja
höja sig och sin vetenskap från
samlareståndpunkten, att »härleda» nutid från
forntid, att uppfatta det, som är som en
utvecklingsprodukt af det, som varit. Därför kunna
vi påstå, att det är Darwin och hans
efterföljare som gifvit vår tid sin andliga
signatur, gjort den till en utvecklingsprincipens
tidsålder.
Under inflytandet af Darwin’s lära — och
däri består för visso ej hennes minsta
förtjänst — har sålunda ock metoden för
biologien (= läran om lifvet) blifvit en annan.
Medan tillförene biologiens förnämsta uppgift
ansågs bestå i att upptäcka, samla och
beskrifva fakta, så se vi numera i en dylik
verksamhet ej forskningens mål utan blott
ett medel för densamma. Ty målet är ej
längre konstaterandet af de enstaka fakta
utan uppdagandet af sambandet dem emellan.
Den modärna biologien nöjer sig således ej
med att blott känna fakta, den vill jämväl
begripa dem, eller med andra ord: den forna
naturalhistorien har höjt sig från att vara
en s. k. beskrifvande disciplin hvilken
företrädesvis vädjar till minnet, till en verklig
vetenskap, som ock sysselsätter förståndet,
enär den söker efter orsakssammanhanget.
Vi vända oss nu till vår andra fråga:
hvem var då denne Darwin?
De yttre konturerna af Darwin’s lif erbjuda
ingenting ovanligt, ingenting dramatiskt —
hans lefnadslopp var så att säga helt
borgerligt. Det är ett lif, uteslutande ägnadt åt
oafbrutet, träget arbete i den målmedvetna
forskningens tjänst. I de efter hans död af en af
hans söner utgifna brefven och
dagboksanteckningarna träder oss till mötes en mild,
stillsam, nästan blyg personlighet, en
kunskapstörstande, i bästa mening frisinnad, men
först och sist oaflåtligt arbetande och
tänkande forskare.
Charles Robert Darwin föddes i Shrewsbury
den 12 februari 1809. Han hade godt att
brås på: hans farfader Erasmus Darwin var
den på sin tid mycket uppmärksammade
författaren af ett arbete, hvari framställdes
åsikter om organismernas utveckling — åsikter,
hvilka något senare fransmannen Lamarck’s
verk åter framställde i en utförligare och mera
genomarbetad form; hans morfader var den
synnerligen framstående och äfven utanför England
mycket bekante Josiah Wedgwood, en af
banbrytarne inom den keramiska
konstindustrien.
I de pedagogiska auktoriteternas omdömen
om Darwin’s skoltid skall man
näppeligen finna något, som kunde bebåda den
blifvande reformatorn — han ansågs för en
typisk medelmåtta. Under studentåren, som
tillbragtes vid universiteten i Edinburgh och
Cambridge, upptogo sport och jakt en
rundlig del af hans tid, men småningom
vändes hans håg alltmera åt naturalhistorien,
visserligen i dess enklaste former, ty till en
början och ganska länge var det rena
samlareintresset det förhärskande. I sin själfbiografi
skrifver han: »Intet upptog mig i Cambridge
så starkt eller skaffade mig så mycket nöje
som att samla insekter. Det var blott
samlarelust: ty jag dissekerade dem ej och sällan
jämförde jag deras yttre kännetecken med
beskrifningarna i litteraturen; jag gaf dem namn
bäst jag kunde. Jag skall anföra ett exempel
på, huru ifrig jag var. En dag, då jag
skalade barken af några gamla träd, såg jag två
sällsynta skalbaggar och grep en med
hvardera handen; så fick jag syn på en tredje och
ny art, som jag icke kunde förmå mig att låta
springa, och så stoppade jag den ena, som
jag höll i den högra handen, i munnen. Men
denne sprutade ut en bitter saft, hvilken så
brände mig på tungan, att jag nödgades spotta
ut honom; följden blef, att jag miste både
denne och den tredje.» Men småningom
vidgades och fördjupades Darwin’s vetenskapliga
intressen — i ej ringa mån påverkad af den
framstående naturforskaren Henslow i
Cambridge. Förutom insekter studerade han
ganska ifrigt geologi (jordens utvecklingshistoria).
Och dock voro på den tiden hans
vetenskapliga intressen ej starkare, än att han, som
han själf berättar, vid ett tillfälle reste ifrån
geologien för jaktens skull, »ty på den tiden
skulle jag hafva ansett det för en galenskap
att försumma första dagens rapphönsjakt för
geologi eller någon annan vetenskap».
Hans far ville emellertid, att han skulle
välja något yrke: först skulle han bli läkare,
sedan, då detta var sonen emot, bestämdes,
att han skulle bli — präst. Och Darwin
började verkligen studera teologi! »Denna min
faders önskan», säger han, »blef häller aldrig
formellt uppgifven, men dog en naturlig död
samma dag jag lämnade Cambridge för att
följa med ’Beagle’ som naturforskare.» Ett
engelskt örlogsfartyg med detta namn
utrustades nämligen 1831 för att företaga en
världsomsegling, och tack vare den förut omnämnde
Henslow’s rekommendation kom Darwin att
medfölja på denna färd, som varade till år
1836.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
