Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Utvecklingsläran och dess kulturhistoriska betydelse. - Darwin, hans lif och lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna resa betecknar en vändpunkt i
Darwins utveckling: hans lif erhöll ett
målmedvetet innehåll.
Under de närmaste åren efter sin återkomst
till England utgaf han en hel rad
vetenskapliga arbeten på skilda områden, resultaten af
hans forskningar under världsomseglingen.
Flera af dessa arbeten äro utmärkta för sin
rikedom på noggranna och betydelsefulla
iakttagelser och tillförsäkrade sin författare en
aktad plats bland de samtida naturforskarna.
Men för honom själf och för vår tids kultur låg
dock betydelsen af hans färd med Beagle vida
djupare: det var de under denna resa gjorda
iakttagelserna och mottagna intrycken, som förde
honom in på problemet om arternas uppkomst.
Darwin’s hälsa hade emellertid betydligt
försämrats, och hela återstoden af hans lif eller
en tid af nära fyrtio år var för honom på samma
gång en enda arbetsdag, som en enda lång
kamp mot en tärande och tröttande sjukdom.
Denna hans ohälsa bestämde honom ock att
1842 draga sig tillbaka till en liten landtgård
i byn Down några mil från London. Där
bodde han så godt som utan afbrott till sin
död (d. 19 april 1882). Där arbetade,
experimenterade, tänkte han under sexton år på
samma stora grundspörsmål: lagarna för den
organiska utvecklingen, ty det var först 1858 som en
händelse, hvilken är ägnad att ådagalägga, huru
de stora upptäckterna långsamt förberedas och
mogna för att skördas af de utvalda, tvingade
Darwin att träda fram med sitt verk. En engelsk
biolog, Alfred Russel Wallace, hvilken vid denna
tid var sysselsatt med zoologiska
undersökningar å indiska arkipelagens öar, öfversände
nämligen till Darwin en uppsats, som innehöll
en teori om arternas uppkomst med i
hufvudsak samma principer till utgångspunkt, ja,
t. o. m. med delvis samma termer, som
Darwin användt i ett redan 1844 färdigskrifvet,
men icke utgifvet arbete. Således hade tvänne
forskare, fullkomligt oberoende af hvarandra,
och utgående från ett fullständigt skiljaktigt
material af fakta, kommit till en i allt
väsentligt öfverensstämmande teori rörande ett bland
de mest invecklade problem, som
människoanden någonsin försökt sig på! För att ej
synas beröfva Wallace företrädet ville nu
Darwin blott låta offentliggöra dennes arbete, men
ej sitt eget. Lyckligtvis förmådde dock två
af århundradets mest framstående
naturforskare, geologen Lyell och botanisten Hooker,
hvilka sedan flera år tillbaka kände till
Darwin’s arbete, att öfvertala denne att i
Linnéanska sällskapets skrifter samtidigt med
Wallace’s uppsats trycka jämväl ett kort utdrag
ur sitt eget arbete. Redan året därpå (1859)
utgaf Darwin ett nytt, vida utförligare utdrag
ur sitt manuskript under titeln: Om arternas
uppkomst genom naturligt urval. Och med
denna bok hade åt vår tids andliga kultur
gifvits ett nytt, mäktigt uppslag, nya vidgade
synpunkter: Darwinismen.
Darwin’s senare arbeten — och en ståtlig
rad följde efter det sistnämnda — röra sig
alla mer eller mindre omedelbart omkring
detta spörsmål om det organiska lifvets
utveckling — det fördjupas och tillämpas på
skilda områden. Som jag ingalunda åsyftar
att här lämna en genomförd biografi, utan
blott vill uppdraga konturerna af Darwin’s
egen inre utveckling, uppräknar jag ej dessa
hans arbeten, hälst jag får riklig anledning
att i det följande redogöra för flera där
behandlade frågor.
Däremot anser jag mig här böra anföra några
yttranden, Darwin fällt om sig själf, för hans
barns räkning nedskrifna under hans sista
lefnadsår, enär dessa yttranden synas mig vara
lika kännetecknande för människan, som hans
efterlämnade verk äro det för forskaren. »Jag
har ingen särdeles snabb uppfattningsförmåga
och är därför en dålig kritiker: en afhandling
eller en bok framkallar vid första
genomläsningen i allmänhet min beundran, och det
är först efter långt begrundande, som jag
uppdagar de svaga punkterna. Min förmåga
att följa en lång och rent abstrakt bevisföring
är mycket begränsad, och jag skulle därför
aldrig ha gjort lycka som ren filosof eller
matematiker. — — — Däremot öfverträffar jag folk
i allmänhet i att uppdaga ting, som lätt
undgå uppmärksamheten, och att iakttaga dem
med omsorg. I att iakttaga och samla fakta
har jag nästan varit så flitig, som gärna är
möjligt, och hvad som är af långt större
betydelse: min kärlek till naturvetenskapen har
varit stadig och brinnande. — — — Från
min tidigaste barndom har jag känt det
lifligaste behof af att förstå och förklara, hvad
jag såg, d. v. s. att gruppera alla fakta under
allmänna lagar. Dessa egenskaper tillsammans
hafva gifvit mig tålamod att huru många år
som hälst begrunda och tänka öfver hvilken
som hälst olöst fråga.» Apropos detta sista
uttalande må här omnämnas ett synnerligen
belysande exempel: ett bland de allra första
vetenskapliga arbeten, som Darwin
offentliggjorde, är från 1837 och handlar om
mulljordens bildning genom daggmaskarnas
verksamhet. Det sista större arbete den 72-årige
gubben publicerade behandlar samma fråga.
Således under 44 år hade detta problem
föresväfvat och sysselsatt hans tankar!
Hvilken bjärt motsats till en del andra författare,
som redan vid själfva undersökningens början
mest glädja sig åt det ögonblicket, då
sättaren kan taga hand om deras alster och de
själfva kunna taga fatt på ett nytt ämne, som
kan lämna stoff till en ny bok!
På ett annat ställe skrifver han: »Jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
