Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Cellen och urdjuret. - Urdjurskolonien, stamformen för de flercelliga djuren. - Dessas fosterutveckling och lägsta existensform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
=9
net; jämför figurerna 5 och 6, där amöban
är framstäld i två olika stadier af rörelse (å
fig. 6 äro flertalet pseudopodier indraget). Man
har beräknat, att amöban under loppet af en
minut förmår tillryggalägga en väglängd af
1/2 millimeter. Af den omständigheten, att
dessa rörelser kunna företagas utan all yttre
inverkan, har man ansett sig kunna sluta, att
amöban är begåfvad med frivillig
rörelseförmåga. Stöter amöban däremot på en
annan organism t. ex. ett annat urdjur eller
oroas hon på ett eller annat sätt, så indragas
pseudopodierna; hon
äger således känsel.
Men pseudopodierna
tjänstgöra ej blott vid
ställflyttningen utan
hafva samtidigt en
annan uppgift. Kommer
nämligen något
organiskt ämne (x) i
amöbans närhet, så kunna
pseudopodierna lägga
sig omkring detsamma
(fig. 5) och pressa
det in i
protoplasmamassan (fig. 6), där det
småningom omdanas
till likhet med amöbans
egen kropp, således
förvandlas till en del
af amöban själf, medan
de ämnen, som till
äfventyrs blifvit upptagna
af amöban, men ej
kunna undergå en sådan
omdaning (såsom
kiselkorn och Qqylikt), efter
någon tid åter utstötas
ur amöbans
protoplasma genom rörelsen af
dess smådelar.
Vi finna sålunda, att
amöban förmår
upptaga näringsämnen och
smälta dem. Förutom
fasta beståndsdelar
upptagas också vatten och
med detta syre, hvilket är ett nödvändigt
villkor för amöbans existens, syret förenar sig med
en del af kolet i protoplasman för bildandet af
kolsyra, som sedan afsöndras. En viktig rol i
denna andnings- och afsöndringsprocess spelar
utan tvifvel en i protoplasman inbäddad,
vätskefylld blåsa (b), hvilken äger förmågan att
ömsom utvidga och ömsom sammandraga sig,
hvarigenom vätska upptages och åter
utdrifves ur cellkroppen.
När amöban genom riklig näring uppnått
en viss storlek, försiggår en egendomlig
förändring i henne (fig. 7—8): cellkärnan för-
Fig. 5—11.
länges, insnöres i midten och sönderfaller i två
kärnor; en liknande delning undergår också den
nyss omnämnda vätskefyllda blåsan. Härefter
drages äfven cellkroppen ut på längden och
delar sig i två delar, hvardera med sin
cellkärna och sin vätskefyllda blåsa (fig. 9—11).
På detta sätt alstras genom delning af
moder-amöban två dotter-amöbor, lika den förra,
utom — under första tiden — hvad
storleken beträffar. Amöban har alltså
fortplantat sig. Då, som nämnts, fortplantningen
genom delning ej inträffar förr, än amöban ge-
Flere skeden ur en amöbas lif; stark förstoring.
(Delvis efter F. E. Schulze.)
nom upptagande af näring växt ut till en
viss storlek, är således denna art af
fortplantning i själfva verket ingenting annat än en
tillväxt utöfver individens mått.
Af de här skisserade iakttagelserna
framgår, att i den lilla encelliga varelsens
organism, i den själfständigt existerande cellen,
försiggå alla för individens och släktets
bestånd erforderliga förrättningarna: den äger
förmåga af känsel, rörelse, matsmältning,
andning, afsöndring och fortplantning. 2
Men utan att lämna encellstadiet kan
urdjurskroppen blifva rikare och högre organise-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
