Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Cellen och urdjuret. - Urdjurskolonien, stamformen för de flercelliga djuren. - Dessas fosterutveckling och lägsta existensform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
Cellen och urdjuret.
Urdjurskolonien, stamformen för de flercelliga djuren. Dessas
fosterutveckling och lägsta existensform.
Då jag går att för Eder framställa
några drag ur de lefvande väsendenas
utvecklingshistoria, sådan vår tids biologiska
forskning lärt oss känna och uppfatta
densamma, faller det af sig själft, att vi börja
med den enklaste form, under hvilken lifvet
öfver hufvud kan framträda, nämligen med
cellen (fig. 4). Dennas väsentligaste
beståndsdelar äro protoplasman eller cellkroppen (p)
och cellkärnan (k). Protoplasman är en
segflytande massa, som förnämligast består af
ägghviteämnen, och i hvilken man under
starkare förstoring d. v. s. med mikroskopets
hjälp, ofta kan urskilja en mängd tråd- eller
nätlika bildningar. I protoplasman ligger ock
den af en hinna omgifna, vanligen blåslika
cellkärnan (k), som består af ett fint
nätverk (kn), en eller flera s. k. kärnkroppar
(kk) och ett flytande ämne mellan nätver-
Fig. 4. En cell (förstorad).
kets maskor. Mycken olikhet råder dock
såväl hvad cellernas sammansättning i öfrigt
som ock hvad deras form och storlek
beträffar. Med afseende på den sistnämda
egenskapen vilja vi här blott påpeka, att ehuru
cellerna i djurkroppen i allmänhet äro mycket
små, »mikroskopiska», så finnas dock andra,
som uppnå ganska aktningsvärda
dimensioner såsom t. ex. gulan i foglarnas ägg;
strutsäggets gula är sålunda den största
djuriska cell.
Till en början fastslå vi ett betydelsefullt
faktum: medan i utbildadt tillstånd alla
högre organismer bestå af ett ofantligt stort
antal olika celler, som äro lifsverksamhetens
bärare, så finnes dock ett skede i
organismernas lif, på hvilket de alla — människan
inbegripen — äro encelliga, bestå af en enda
cell, nämligen äggstadiet. Ty ett ägg är
ingenting annat än en cell. »En cellstat», en
flercellig organism, uppstår på så sätt, att
denna cell, ägget, delar sig i två nya celler
och de genom fortsatt delning uppkomna
cellerna förena sig och erhålla sina särskilda
uppgifter eller funktioner.
Ett stort antal organismer förblifver
emellertid under hela sitt lif stående på
encellstadiet, å hvilket således cellen representerar
individen. Vi kunna alltså bland djuren, till
hvilka vår följande framställning uteslutande
kommer att hålla sig, särskilja två
hufvudgrupper, den lägre: de encelliga eller
urdjuren och den högre: de flercelliga djuren.
Vi undersöka då till en början en af de
enklaste varelser, som öfver hufvud taget
finnas: ett urdjur, som benämnts amöba.
Denna, hvilken likasom det stora flertalet
andra urdjur, är så liten, att man måste
använda starka förstoringar för att kunna
studera henne, förekommer stundom talrikt
i sötvatten. Lägga vi under mikroskopet en
glasskifva med en vattendroppe, som innehåller
en amöba, så kunna vi till en början
öfvertyga oss om, att den lilla varelsen äger de
för cellen kännetecknande beståändsdelarne;
den finkorniga, tjockflytande protoplasman,
en klotformig eller oval kärna (fig. 5 k) och
en kärnkropp. Iakttaga vi vår amöba
tillräckligt länge, så kunna vi äfven konstatera
hennes rörelseförmåga, protoplasmans smådelar
(kornen) äro i nästan ständig rörelse, än flyter
en än en annan del af protoplasman ut i
oregelbundna förlängningar eller utskott, s. k.
pseudopodier (»falska fötter» p), och förmedels
dessa glider eller kryper amöban fram i vatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
