Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Cellen och urdjuret. - Urdjurskolonien, stamformen för de flercelliga djuren. - Dessas fosterutveckling och lägsta existensform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
organisation tillfredsställer alla rimliga
anspråk på enkelhet och ursprunglighet,
meddela vi en bild af en hydra (fig. 34), ett
endast några millimeter långt djur, som, med
ena kroppsändan fästad på vattenväxter o. d.,
anträffas i färskvatten och är spridd öfver hela
Sverige; mycket allmänt förekommer den t. ex.
i Stockholms närmaste omgifning. Hydran har
egentligen blott därigenom höjt sig öfver det
nyss skildrade enklaste stadium, som ett
flercelligt djur ötverhufvud kan intaga, att omkring
urmunnen utbildats ett antal fångstarmar,
medels hvilket hydran förpassar sin näring,
som utgöres af helt små vattendjur, in i
munnen. Dessa fångstarmar äro emellertid
intet annat än utstjälpningar af de två
groddbladen, hvilka utstjälpningar innesluta
fortsättningar, blindt ändande kanaler af
urtarmen. Hydran fortplantar sig dels genom
könsprodukter (ägg och sädesceller), som
bildas i det yttre groddbladet, dels genom
knoppar (fig. 34 a, b), som småningom växa
ut till fullständiga hydraindivider och
slutligen genom afsnörning skilja sig från
moderdjuret för att lefva sitt själfständiga lif.
Hos flertalet öfriga djur, som höra till
samma stora grupp som hydran, har ur de
två groddbladen utvecklat sig en del skilda
organ för skilda funktioner, hvarigenom dessa
djur komma att intaga en betydligt högre
organisationsgrad än hydran. Äfven i det
afseendet stå de högre, att mellan de två
groddbladen uppkommer ett tredje, ett mellersta
groddblad (fig. 32 m); de kvarstå således ej
längre på det ursprungliga två-bladsstadiet.
Men i ett väsentligt afseende skilja sig hydra
och hennes släktingar, hvilka sammanfattas
under benämningen kavitetsdjur, från alla de
öfriga djurformerna: tarmkanalen är ej som
hos dessa senare skild från kroppshålan, utan
kroppshöljet omsluter, som vi sett, en enkel
hålighet (urtarmen), hvilken således motsvarar
de högre ståendes både tarmkanal och
kroppshålighet (jämför fig. 31 med fig. 33).
Men uppkomsten af ett särskildt tarmrör i
den förut enhetliga håligheten är en process,
som ingalunda uppkommer plötsligt eller
fullkomligt oförmedladt. Fastmer uppträder
redan inom kavitetsdjurens egen grupp det första
anlaget till det nya organet: en själfständig
tarmkanal. Hos sådana hafsdjur som
korallerna och de t. ex. vid Sveriges västkust
allmänna sjöanemonerna (fig. 35) är den
öfversta delen af kroppsväggen instjälpt i
urtarmen, så att denna del kommer att hänga ned
i sistnämnda hålighet (fig. 32); den nedersta,
fria ändan af detta sålunda uppkomna rör,
som öppnar sig i urtarmen och som
benämnts svalgrör (s), motsvarar, såsom en
jämförelse mellan fig. 32 och 31 otvetydigt
visar, hydrans urmun. Vi behöfva således
endast tänka oss detta »svalgrör» förlängdt
till urtarmens botten för att erhålla bilden af
ett organisationsförhållande, hvilket i
hufvudsak öfverensstämmer med de öfver
kavitetsdjuren stående organismernas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
