Några blad ur organismernas utvecklingshistoria / 21 (1901) Author: Wilhelm Leche Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Nervsystemets uppkomst och härledning. - Öfverensstämmelsen mellan fosterutveckling och historisk utveckling. - Lancettfisken, det lägsta ryggradsdjuret. - Rundmunnarna. - De geologiska vittnesbördens betydelse för utvecklingsläran. - Fiskarna, de äldsta kända ryggradsdjuren. - Lungfiskar. - Våra lungor, en omdaningsprodukt af fiskarnas simblåsa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aflagringarna, så vida de ej genom senare
naturrevolutioner blifvit rubbade ur sitt
ursprungliga läge, måste vara äldre än de
öfverliggande, och som vidare hvarje lager af samma
ålder kännetecknas af ungefärligen samma
växt- och djurförsteningar, har man på grund
af dessa fakta kunnat särskilja olika, på
hvarandra följande perioder i jordens
utvecklingshistoria — liksom historieforskaren indelar
människosläktets utvecklingshistoria i olika
kulturskeden.

Öfversigt öfver de paleontologiska perioderna. Streckens olika tjocklek antyder de särskilda ryggradsdjursgruppernas relativa talrikhet.

Geologien (läran om jordens
utvecklingshistoria) lär oss vidare, att vår planets
fysionomi ej alltid varit sådan, som den är i våra
dagar, att sålunda ock fördelningen mellan
haf och land varit olika under de olika
tidsåldrarna. Liksom vi nu för tiden kunna
iakttaga, huru stora landsträckor äro stadda i en
småningom försiggående höjning, medan å
andra ställen landet sänkes under hafsytan,
huru genom vulkanisk verksamhet öar plötsligen
dyka upp ur hafvet, så hafva ock under flydda
tidsperioder höjningar och sänkningar af land
åstadkommit mer eller mindre omfattande
växlingar i jordens utseende. Stora
hafsbäcken hafva sålunda genom vanligen småningom
skeende höjningar blifvit torrlagda — en
företeelse, hvarom vidsträckta aflagringar,
inneslutande talrika hafsdjur, bära vältaliga
vittnesbörd. Och på detta sätt har åtminstone
en del af de lager, som i forna tider bildats
i hafvets och insjöarnas djup, blifvit
åtkomlig och tillgänglig för vår forskning.

Emellertid inse vi lätt, att — på grund af
ej blott sättet för de geologiska lagrens
bildning utan ock af organismernas egen
natur — den bild af det organiska lifvet i
forna tidsåldrar, som man genom studiet
af »försteningarna» får, med nödvändighet
måste vara mycket ofullständig. I själfva
verket har endast en ytterst ringa
bråkdel af det djur- och växtlif, som
existerat under flydda geologiska perioder,
kunnat efterlämna några spår i jordskorpan;
de flesta organismer, som en gång
funnits till, ha dött ut utan att lämna några
märken efter sig. Ty — bortsedt från en
del undantagsvis gynnsamma omständigheter,
då äfven mjuka växt- eller djurdelar kunnat
bevaras i stenmassan — hafva i allmänhet
endast hårda delar af de utdöda djuren
kunnat bevaras intill vår tid, såsom ben och
tänder af ryggradsdjur, skal af blötdjur
och sjöborrar, kalkskelett af koraller o. s.
v. Det bör sålunda ej förvåna oss, att vi
ej i de geologiska lagren funnit några
rester af den förut omtalade lancettfisken och
hans förfäder, enär, såsom vi sett, dessa djur
med all säkerhet ej haft kroppsdelar af det
slaget, som kunnat bibehållas i »förstenadt»
tillstånd.

Men ej ens af alla utdöda djur med hårda
beståndsdelar kunna vi vänta att finna några
rester; vi veta ju, att ben, som få ligga ute
på marken, snart nog vittra, spricka och
smulas sönder. Sålunda ha de på land lefvande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>