Några blad ur organismernas utvecklingshistoria / 22 (1901) Author: Wilhelm Leche Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Nervsystemets uppkomst och härledning. - Öfverensstämmelsen mellan fosterutveckling och historisk utveckling. - Lancettfisken, det lägsta ryggradsdjuret. - Rundmunnarna. - De geologiska vittnesbördens betydelse för utvecklingsläran. - Fiskarna, de äldsta kända ryggradsdjuren. - Lungfiskar. - Våra lungor, en omdaningsprodukt af fiskarnas simblåsa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

djuren endast under den förutsättningen
kunnat efterlämna förstenade rester, att deras lik
af en eller annan anledning spolats ut i
hafvet eller insjöarna och där omgifvits
och skyddats af småningom hårdnade
slamdelar.

Kommer slutligen därtill, att mångfaldiga
geologiska aflagringar jämte sina försteningar
blifvit fullständigt förstörda af senare
inträffade naturrevolutioner, att hittills endast en
ringa del af jorden blifvit i geologiskt
afseende undersökt, samt att den största delen
af jordytan, nämligen hafsbottnen med alla de
tallösa organismer, den innesluter, måhända
för all framtid förblir oss okänd, så måste väl
medgifvas, att vi ej hafva skäl att förvåna
oss öfver de geologiska urkundernas
bristfällighet utan mycket snarare däröfver, att vi
trots allt känna så mycket af forna tiders
växt- och djurlif, som vi verkligen göra.

Fig. 46. Afrikansk lungfisk. Omkring 1/20 nat. storlek.

Kan man således med rätta jämföra
paleontologsien med en historisk urkund, af
hvilken endast några enstaka och ur sitt
sammanhang ryckta kapitel blifvit bevarade,
så är dock innehållet af dessa kapitel af
oskattbart värde för vår världsuppfattning.
Ty knappast någon annan biologisk
kunskapsgren har under de sista årtiondena haft att
bjuda på så öfverraskande och
betydelsefulla upptäckter som paleontologien, och
knappast någon annan vetenskap har gifvit så
många och oförtydbara bevis på
descendensteoriens sanning: att det under
världsåldrarnas lopp försiggått en oaflåtlig utveckling från
enklare, lägre till högre, mera sammansatta
varelser.

Sålunda lär oss redan en blick på den på
föregående sida meddelade tabellen öfver de
paleontologiska perioderna, att under den äldsta
perioden — den kambriska — inga ryggradsdjur
lefde; då befolkades vår planet uteslutande af
ryggradslösa djur. De förra göra sitt inträde på
världsscenen först efter silurperiodens början
och då — märk väl! — i former, hvilka,
såsom vi i det följande skola ådagalägga, måste
betraktas såsom de lägsta, de s. k.
broskfiskarna.[1] Sak samma är det med de öfriga
ryggradsdjursgrupperna: de tidigast
uppträdande representanterna äro tillika de lägsta
inom gruppen. Till de historiskt yngsta, de
sist uppträdande, hör den högst utbildade af
alla organismer: människan.

Men ej blott med hänsyn till de stora,
allmänna dragen utan ock i detaljer, i det
speciellare genealogiska sammanhanget vittnar
paleontologien till den modärna
utvecklingslärans fördel, än bekräftande och
fullständigande, än rättande de slutsatser, hvilka
systervetenskaperna, anatomien och
embryologien, dragit ur sitt material: de nu lefvande
djurens byggnad och utveckling. Att
framlägga några resultat, till hvilka detta
samarbete mellan biologiens olika grenar med
afseende på ryggradsdjurens och därmed ock
människans historia hittills kommit, skall i
det följande bli vår uppgift.

Vi kasta då först en blick på de
ryggradsdjur, hvilkas kroppsbyggnad närmast
ansluter sig till rundmunnarnas, nämligen de
egentliga fiskarna. Liksom
alla öfriga ryggradsdjur
äro dessa högre
utbildade än
rundmunnarna, bland annat i två
hänseenden: de hafva
fullständiga käkar,
hvilka bära tänder, och två
par lemmar, hos
fiskarna utbildade som bröst-
och bukfenor. Man
kan bland fiskarna
särskilja två stora
hufvudgrupper, hvilka grupper
motsvara lika många
utvecklingsgrader, nämligen den lägre,
broskfiskarna, till hvilken hajarna (fig. 45) och
rockorna höra, samt den högre, benfiskarna.

Broskfiskarna skilja sig från benfiskarna,
bland annat därigenom, att deras skelett
består af brosk, d. v. s. en böjlig, elastisk
väfnad af mjölkhvit eller gulaktig färg.
Broskväfnaden kan emellertid anses som en
förelöpare till benväfnaden. Ty på tidigare
fosterstadier består skelettet hos alla
ryggradsdjur från och med benfiskarna ända
upp till människan till större delen af brosk,
hvilket först småningom ersättes af
benämne (»förbenas»). Vi finna således, att
broskfiskarna i denna viktiga punkt
kvarstanna på ett utvecklingsstadium, som
motsvarar ett öfvergående tillstånd i de högre
djurens fosterlif, att de måste betraktas för
lägre, ursprungligare än benfiskarna. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>