Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Landtdjurens uppkomst. - Individens utvecklingshistoria är en förkortad upplaga af släktets. - Alla högre ryggradsdjur, människan inbegripen, härstamma från fiskliknande organismer. - Funktionsväxling. - Fåglarnas uppkomst. - Likheter, framkallade af likartadt lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
mer och mer, i det flertalet gälspringor
fullständigt tillslutas, och de bakre gälbågarna
utplånas till största delen långt före födelsen.
Hos de högre djuren förintas dock denna
gälapparat ej fullständigt, utan en del — och
detta är ej det minst märkvärda i denna process
— räddas från fullständig undergång genom
en s. k. Jfunktionsväxling, d. v. s. genom att
ombildas och träda i en aunan, för dem
ursprungligen främmande lifsyttrings tjänst.
Genom att följa t. ex. människans
fosterutveckling kunna vi sålunda öfvertyga oss
om, att de två främre gälbågarna
ingalunda fullständigt försvinna utan omdanas till
de s. k. tungbenshornen och
tungbenskroppen, hvilka skelettdelar inom olika grupper
hos de högre ryggradsdjuren hafva öfvertagit
Fig. 62. Något förenklad bild af yttre hörselgången (y),
trumhålan (u) och örontrumpeten (6) hos människan.
h hörselben. t trumhinnan. b hufvudets ben.
något skiftande funktioner; hos människan
och de öfriga däggdjuren hafva desamma
trädt i tungapparatens och struphufvudets
tjänst. Nyligen offentliggjorda
undersökningar synas ådagalägga, att delar motsvarande
äfven några af fiskarnas bakre gälbågar hos
de högre ryggradsdjuren hafva räddats från
fullständig undergång och omdanats till delar
af struphufvudet.
Vidare är det bevisadt, att den öfre
delen af främsta gälspringan hos de högre
ryggradsdjuren — människan alltid inbegripen —
kvarstår under hela lifvet men förvandlad
från ett andedräktsorgan till — ett
sinnesorgan! Å denna gälspringas plats finnes
nämligen hos den utbildade individen en rad af
håligheter, som förmedla kommunikationen mellan
yttervärlden och svalget och som vi känna
under benämningarna yttre hörselgången,
trumhålan och örontrumpeten, den senare ett rör, som
sätter trumhålan
i förbindelse med svalget
(fig. 62). Trumhinnan, som hos den
utbildade individen skiljer yttre hörselgången från
trumhålan, uppkommer under
fosterutvecklingen af den hinna, som småningom kommer
att sammanbinda gälbågarna med
hvarandra, samt af dessas närgränsande delar. Men
förutom denna normala kvarlefva af en
gälspringa hos det utbildade lungandande
ryggradsdjuret påträffar man stundom hos
människan en trång gång som sträcker sig från
halsens hud (ofta något ofvanom nyckelbenet)
in i svalget. Densamma uppfattas vanligen
under namnet af halsfistel som en sjuklig
bildning och kan blifva föremål för operativa
ingrepp från läkarens sida. Denna halsfistel
är emellertid ingenting annat än en rest af
en af de bakre gälspringorna, hvilken af en
eller annan anledning ej tillslutits under
fosterutvecklingen.
Äfven af de förut omnämnda
gälblodkärlen, hvilkas existens från
ändamålsenlighetens synpunkt under ingen period af de
lungandande djurens lif är motiverad,
tillbakabildas somliga, medan ur andra framgå
blodkärl, som hos den fullvuxne gå till
hufvud, hals, lungor o. s. v.
Det språk, de i det föregående anförde
embryologiska fakta talar, är lätt att förstå.
Förekomsten af hela denna gälapparat hos
alla lungandande ryggradsdjurs foster kan —
såvida vi öfverhufvud taget vilja hålla oss till
inom rimlighetens område liggande
förklaringar — ej tolkas annorlunda än som ett
bevis för, att de lungandande djurens
stam-Jäder varit gälandande, d. v. s. fiskliknande
organismer.
Kräldjurens glansperiod är för längesedan
afslutad. De fyra grupper, hvilka tillsammans
representera de nu lefvande kräldjuren: ödlor,
ormar, sköldpaddor och krokodiler äro
nämligendelvis försvagade och antiqverade rester
och kunna därför blott erbjuda en
synnerligen ofullständig och föga karaktäristisk bild af
kräldjurstypen i sin helhet. Kräldjurens
stormaktstid inföll under jura- och kritperioderna;
då nådde den höjdpunkten af sin utbildning
både i artrikedom och framför allt i
mångsidig och omväxlande formutbildning
(jämför tabellen sid. 21). Då voro kräldjuren
jordens behärskare, det var de, som
genom storlek och styrka underkufvade alla
öfriga varelser. Ty af däggdjuren hade på
den tiden blott några små, svaga och lågt
organiserade former hunnit utbildas, och först
vid slutet af denna period uppkommo
fåglarna. Liksom vissa däggdjur ju äro
nutidens jättar, så uppnådde under juratiden flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
