Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Jämförelser mellan fåglarnas och däggdjurens fosterutveckling. - Förhållandet mellan moder och afkomma. - Äggläggande däggdjur. - Hästens historiska utveckling. - Kvalitetens förbättring på kvantitetens bekostnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hästen; dessa efterträdas i sträng
ordningsfölja af allt mer och mer omdanade
Jformer, och hela serien afslutas med vår
modärna häst, hvilken våra hästkarlar nu Jör
sina ändamål söka att ytterligare
modärnisera.
I den skildrade utvecklingsgången hafva vi
varit vittne till särskildt en märklig företeelse.
Resultatet af denna utveckling har
nämligen, för så vidt det gäller den viktigaste
delen af dess program, uppnåtts därigenom,
att några organ (lertalet tår, delar af
underarm och underben), som förfäderna ägt,
alldeles gått förlorade, medan samtidigt andra
(midteltån) tilltagit i styrka och öfvertagit
de försvunna kamraternas arbete. Härigenom
har hästen i sin helhet förmått afpassa sig
för ett nytt lefnadssätt: snabb rörelse på
jämn, hård mark. Vi hafva således här ett
exempel på det slag af utveckling, som vi
skulle kunna kalla för kvalitetens
förbättring på kvantitetens bekostnad.
Denna form af utveckling är mycket
allmän inom den organiska världen; vi
konstatera i snart sagdt otaliga fall, huru vissa
organ eller organdelar utbilda sig på
bekostnad af andra. Jag vill här blott anföra ännu
ett lätt begripligt och i korthet framställbart
exempel på denna utvecklingsart.
Inom den förut omtalade pungdjurens
grupp föra de olika släktena en mycket
olikartad diet: somliga lifnära sig af
ryggradsdjur — äro således »köttätande», som det
vanligen benämnes — andra förtära
insekter, andra åter vegetabilier af skilda slag.
Denna växlande diet trycker nu på ett i hög
grad i ögonen fallande sätt sin prägel på
tandsystemet, som därför hos de olika pungdjuren
har ett mycket olikartadt utseende. Icke förty
erbjuder det inga svårigheter att hos de skilda
pungdjurssläktena igenkänna de hvarandra
motsvarande tänderna, och detta på den
grund, att pungdjurens tandsystem kan
härledas från en gemensam utgångsform. Ehuru
de pungdjursformer, hvilkas tandsystem äro
återgifna å vår afbildning (fig. 85), ej bilda
en genealogisk serie i strängare bemärkelse,
d. v. s. ej omedelbart härstamma den ena
från den andra, så hafva vi dock faullgoda
skäl att antaga, att denna sammanställning
af deras tandsystem gifver en ganska trogen
bild af förloppet vid detta organs utveckling.
Hos den form (A), som är både den äldsta
och den ursprungligaste, äro de olika
tandarterna (fram-, hörn- och kindtänder)
någorlunda likformigt utvecklade, och alla tänderna
stå i full funktion. Redan hos det andra här
afbildade] pungdjuret (B) finna vi, att vissa
tänder, nämligen de bakre framtänderna,
hörntänderna och några kindtänder försvunnit eller
försvagats och delvis — såsom förhållandet
är i underkäken — blifvit funktionslösa,
medan samtidigt andra, nämligen de mellersta
framtänderna och den femte kindtanden
(räknad bakifrån), utbildats starkt. Å nästa
stadium (C) har största delen af de hos B
ännu kvarstående försvagade eller förkrympta
tänderna alldeles försvunnit, medan de
andra tänderna ytterligare utbildats. Hos D
ändtligen har hela denna utvecklingsprocess
— åtminstone tills vidare — nått sitt
kulmen, i det de funktionslösa tänderna
fullständigt undertryckts, hvaremot de
mellersta framtänderna utbildats till
mejselartade organ, hvarigenom tandsystemet i sin
helhet fått största likhet med det hos
gnagarna vanliga.
För att emellertid kunna uppskatta bety-
delsen af qylika företeelser, böra vi erinra
oss, huru det naturliga urvalet verkar. Med
naturligt urval förstå vi ju en naturprocess,
som väsentligen består däri, att, då af hvarje
art långt flera individer födas, än som
kunna uppnå mogen ålder, af dessa endast
de bästa blifva vid lif och fortplanta arten.
Men de bästa äro i detta fall de, som äro
bäst afpassade för lefnadsvillkoren. Det är
tydligt, att hvad som gäller om organismen i
dess helhet, gäller ock om hvarje särskildt
organ. En följd af det nu sagda blir, att det
naturliga urvalet ej med nödvändighet
framkallar absolut, utan endast relativ
fullkomlighet, med andra ord: naturen bedömer
fullkomligheten efter graden af organets afpassning
för lefnadsvillkoren.
Lefnadsvillkoren kunna tydligtvis undergå
en sådan förändring, att förut nödvändiga
organ eller organdelar ej längre äro behöfliga.
Då uppträder, hvad vi kunna kalla den
tillbakagående utvecklingen: de ej längre behöfliga eller
användbara organdelarna tillbakabildas, d. v. s.
blifva allt svagare, allt mera ofullkomliga och
obrukbara — de blifva förkrympta eller
rudimentära och försvinna slutligen fullständigt.
Genom denna förlust af organ eller organdelar
blir således djuret i viss mån mindre rikt
organiseradt än sina förfäder. Men trots
denna lägre organisation är djuret dock i
den mening fullkomligare, att det blifvit
fullständigare afpassadt för de nya, de
förändrade lefnadstörhållandena, än hvad det skulle
vara, ifall det kvarstått på de rikare utrustade
förfädernas ståndpunkt. Som nu denna
tillbakagående utveckling i allmänhet torde vara
en ytterst långvarig och med små
gradationer arbetande process, så kunna vi hos olika
djur påträffa organ eller organdelar i olika
skeden af tillbakagång. Först när dessa organ
hunnit dit, att de ej längre fungera och således äro
utan gagn för sin innehafvare, är det som man
brukar benämna dem rudimentära. Sådana
rudimentära organ hafva vi lärt känna i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
