Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Tillbakagående utveckling; degeneration. - Sköldkörtelns historia. - Progressiv utveckling. - Människans ställning i naturen. - Drag ur människans fosterutveckling. - De rudimentära organens vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49 =
y
alla andra ryggradsdjur — det centrala
nervsystemet: hjärna och ryggmärg. Med
hjärnan stå syn- och hörselorgan i förbindelse.
Enkla gälöppningar sätta främsta delen af
tarmkanalen i förbindelse med den yttre
världen. 7
Sjöpunglarven är alltså en organism, som
utmärkes genom ett ryggradsdjurs alla
väsentliga egenskaper. Genom tillbakagående
utveckling sjunker den ned till de
ryggradslösas ståndpunkt. Larvens fria lif varar
blott några timmar. Den fäster sig med
främre kroppsändan vid något föremål i
hafvet, och inom kort försvinna alla de organ,
som voro af betydelse för den rörliga
larven: stjärten med sina muskler och
ryggsträngen tillbakabildas fullständigt, likaså
sinnesorganen, och af hela det centrala
nervsystemet återstår blott den ofvan omtalade
lilla nervknuten. Däremot utbildas
matsmältnings- och könsorganen (fig. 89, 2, 3).
Medan således sjöpungen i sin ungdom kunnat
fritt förflytta sig och varit mottaglig för
sinnesiutryck, förlorar den som fullvuxen
verktygen för det högre och friare lifvets,
funktioner och tillbakabildas till en varelse,
hvilken för hela sitt lif är fjättrad vid ett och
samma ställe, och tillbringar sina återstående
dagar med att kälkborgerligt tillfredsställa de
för individ och släkte oundgängligaste
behofven: att äta och att fortplanta sig. Emellertid
förtjänar det påpekas, att det finnes med
sjöpungarna besläktade djurformer, hvilka
under hela sitt lif hålla sig uppe på
ryggradsdjursstadiet, nämligen de s. k.
Appendiculariderna. Dessa böra måhända riktigast uppfattas
såsom ett slags sjöpungar, hvilka afslutat sin
utveckling redan på larvstadiet eller med
andra ord såsom larver uppnått könsmognad.
Den nyss skildrade arten af tillbakagående
utveckling täcker således i det allra närmaste
begreppet degeneration, då hela organ på
grund af förändradt lefnadssätt fullständigt
försvinna utan att motsvarande nya träda i
deras ställe. Degeneration uppträder i
allmänhet då, när vilkoren för tillfredsställandet
af lifvets nödtorft blifva synnerligen
gynsamma, tillgången på lätt åtkomlig föda
synnerligen riklig, konkurrenter och fiender
fåtaliga o. s. v. Kampen för tillvaron upphör
under sådana förhållanden visserligen
ingalunda, men som alla de organ, som
organismen eljes behöfver för att betrygga sin/egen
och sin afkommas existens, ej längre
ansträngas i lika hög grad som förut, fillbakabildas de
så småningom och ur denna kamp framgår
som produkt en varelse, hvilken, som vi
sett, företrädesvis är matsmältnings- och fort-
plantningsmaskin eller med andra ord: i
denna kamp segrar ej den intelligentaste,
snabbaste eller starkaste, utan den, som på
det fullkomligaste sätt förmår att tillgodogöra
sig födan och att efterlämna det största
antalet afkomlingar.
Parallelen mellan dylika
degenerationsföreteelser inom den organiska världen och inom
vårt sociala lif ligger för nära till hands, för
att jag skulle behöfva mer än antyda
densamma. Degenerationsföreteelser — på det
sistnämnda området ofta ledande till
undergång — hafva vi ju tillfälle att iakttaga hos
hela samhällen, hela folkslag lika väl
som inom enstaka familjer; nedärfdt guld,
ståndsprivilegier o. dyl. kunna ju hos de
senare verka hämmande på de högre
förmögenheternas utbildning.
I sin mest utpräglade form uppträder
degenerationen hos parasiterna (snyltdjuren).
Med parasiter på det zoologiska området
menas sådana djurformer, som lefva på eller
inom kroppen af andra lefvande djur och ur
dessa hämta sin näring.
Fig. 91.
Människans sköldkörtel med sina pulsådror.
Ofvanför synes struphufvudet.
Utan att här kunna inlåta mig på en
närmare granskning af de växlande former, i
hvilka parasitismen inom djurriket
uppträder, anser jag mig dock särskildt böra
betona, att alla parasiter kunna härledas ur
fritt letvande djur. Sålunda kan man hos
vissa djurgrupper påvisa alla öfvergångar
från fritt lefvande djurformer till typiska
parasiter, hvilka serier därför erbjuda ett
synnerligen gynsamt tillfälle att studera den
tillbakabildning, som här angriper vissa organ
och hvilken betingas af den mer eller mindre
fullständiga afpassningen för det parasitiska
lefnadssättet. Somliga parasiter förråda
dessutom genom sina fritt lefvande larvers
organisation närmare eller fjärmare släktskap
med icke-parasitiska djurformer. Som den
utbildade parasiten ej behöfver röra sig för att
uppsöka sin föda eller för att undfly fien-
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
